Världen är komplex – barn är olika

Replik

Malin Lernfelt uppmanar i sin text i måndags skolan att göra upp med "myten om barns olika lärstilar" och flytta fokus från undervisning anpassad till enskilda elever till att utgå från gruppen och satsa på lugn och ro.

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Detta kan verka vara en nästan självskriven lösning. Men verkligheten är inte så enkel.

Jag har under min decennielånga lärargärning inte råkat på uttrycket "lärstilar", varken på lärosäten eller arbetsplatser. Vad jag däremot ofta stöter på, är behovet av anpassningar för elever.

Krönikörens bild av hur skolan ska underlätta inlärningen är att eleverna ska ha ro och ägna sig åt repetitivt arbete, "Om och om igen”.

Blir resultatet inte det önskade, verkar det enligt henne bero på att eleven inte förvaltat sin chans. Men att dra åt skruvarna hårdare betyder inte, utifrån min erfarenhet, att maskineriet fungerar bättre.

Enligt Lernfelt fungerar hjärnan "i praktiken" likadant och individuella skillnader är marginella. Min erfarenhet talar för att dessa skillnader får stora effekter för individen. De elever jag möter är individer. Med olika förutsättningar. Lernfelt skriver att yttre faktorer påverkar inlärningen. Men det finns även inre, individuella, faktorer. Jag talar om diagnoser som ADD, ADHD, dyspraxi, dyslexi, utåtagerande, mutism, språkstörning, autism med mera. Att inse att elever som kämpar trots sina diagnoser, behöver mötas med respekt i lika stor utsträckning som en högpresterande elev i behov av mer komplicerade uppgifter och större ansvar, vill jag mena är självklart. Det handlar om att anpassa undervisningen.

Visst vore det enkelt och bekvämt att låta alla elever göra exakt samma saker, på exakt samma sätt. Den som har erfarenhet av att leda undervisningen kanske ser saken annorlunda. Elever behöver olika saker, i olika stor utsträckning, vid olika tillfällen. Den demokratiska värdegrund som svensk skola arbetar utifrån, där allas lika värde är en ledande princip, handlar bland annat om på vilket sätt elever med behov av särskilda stödinsatser får vad de har rätt till. Enligt Skolverket ska värdegrunden realiseras i lärprocesser och aktiviteter. Genom detta arbete kan skolan i förlängningen förebygga ojämlikhet, kränkningar, rasism och fördomar.

Min poäng är att anpassningar inte ska uppfattas som ett negativt laddat begrepp som står i motsättning till att utforma verksamheten för elever som är högpresterande. Det handlar om att vara lika professionell mot alla.

Alla är inte sin egen lyckas smed. Världen är komplex. Tro inte mindre om barn i skolan.

Andreas Franzén, lärare

SVAR: Med tanke på den omfattande debatt om just ”lärstilar" som funnits på skolor, bland pedagogiska forskare och myndigheter de senaste decennierna är det märkligt att detta helt tycks ha gått Andreas Franzén förbi. Resultatet av lärstilstänket är att lärare vänder ut och in på sig själva för att leva upp till något som inte är vetenskapligt belagt och som fokuserar på varje enskild elevs preferenser snarare än på vad han eller hon kan samt undervisningens innehåll. Människor är mer lika än olika och det finns ett värde i att barn delar undervisningstillfällena med varandra. Att undervisningen sedan bör vara varierad – för alla barn – finns det få som argumenterar mot, så inte heller jag.

När det kommer till barn med ADHD, dyslexi eller liknande och deras behov av, och rätt till, att redan tidigt få adekvat stöd och anpassningar är det en självklarhet. Men det är alltså något helt annat än hittepåteorierna om lärstilar.

Malin Lernfelt

Läs mer om dessa ämnen

barnskolanReplik