De borgerliga och de rödgröna är båda skyldiga till fastlåsningen av blockpolitiken och till att det är allt svårare att regera i minoritet. Foto:

Som man bäddar...

Voronov lördag

Jimmie Åkessons sommartal 2013 uppmärksammades mest för hans angrepp på Svenska kyrkan. SD-ledaren svingade hårt om att kyrkan hade tagits över av samhällsupplösande socialister och liberaler.

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Men det som kom att bli det viktigaste budskapet i talet, det som i grunden förändrade de politiska spelreglerna och stärkte SD, handlade inte alls som kulturkrig och invandring. Det handlade om skatter.

Åkesson sa med eftertryck att SD motsatte sig alliansregeringens höjning av brytpunkten, som skulle göra att färre löntagare betalade statlig inkomstskatt. Inbjudan till de rödgröna var tydlig och strax började SD även fila på den tekniska lösningen – ett utskottsinitiativ i riksdagens finansutskott.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet nappade och lade ett sådant förslag som efter en hel del juridiskt trassel röstades igenom i riksdagen.

Tidigare praxis, att oppositionen inte lyfter ut delar ur budgeten, övergavs. Det gamla tabut att oppositionen med stöd av Sverigedemokraterna undergräver en minoritetsregering bröts definitivt. SD visade att partiet hade lärt sig det politiska spelet. Relationen mellan de borgerliga och de rödgröna försämrades och blocken låstes hårdare.

De här tendenserna har sedan dess förstärkts. Det hårda blocktänkandet ledde till en gemensam budgetmotion från de borgerliga efter valet 2014. SD tog nästa steg i sin respektlöshet mot parlamentarisk sed genom att i slutvoteringen, när SD:s eget budgetförslag hade fallit, rösta på det borgerliga förslaget, i stället för att lägga ner sina röster. Därmed fälldes regeringens budget, Sverige skulle styras med oppositionens budget, regeringskris utlöstes.

För att undvika extra val, hålla ihop Alliansen, men samtidigt ge någorlunda stabilt minoritetsstyre nu och i framtiden, återskapades och formaliserades den gamla budgetpraxisen genom Decemberöverenskommelsen. Det största blocket skulle få igenom sin ekonomiska politik. Regeringen fick regera. SD berövades ett viktigt maktinstrument.

Det höll inte i mer än tio månader. Överenskommelsen visade sig vara svår att förklara för väljarna. Motviljan mot S-MP-regeringen inom delar av borgerligheten var starkare än viljan att isolera SD.

Decemberöverenskommelsens anda har dock levt kvar under mandatperioden. De borgerliga har inte lagt fler gemensamma budgetmotioner.

Däremot har de fortsatt på den väg som S, MP och V slog in på 2013: att med SD:s hjälp döda delar av regeringens budget som de särskilt ogillar. Nu senast gjorde de borgerliga det med hot om misstroendevotum mot statsråd. Därmed har framtida oppositioner mot minoritetsregeringar fått ytterligare ett verktyg.

Så fortsätter det. Blockpolitiken är intakt. Politiken bäddar för minoritetsstyre, samtidigt som det blir svårare att regera i minoritet. Oppositionen är allt mer inriktad på att beskära regeringens manöverutrymme, utan en tanke på att tjänsten kommer att återgäldas under nästa mandatperiod, om rollerna då är ombytta.

Önsketänkandet tar sig allt märkligare uttryck. Moderaterna inbillar sig, eller vill åtminstone få väljarna att tro, att de oavsett valutgång kan avsätta Stefan Löfven som statsminister, bilda en alliansregering och sedan regera antingen med stöd av de partier som de just har avsatt, eller med stöd av SD utan att ge något i utbyte.

Ett passivt stöd från SD till en regering innebär att partiet lägger ner sina röster i voteringar, så att regeringens politik går igenom, eftersom regeringsblocket då är större än den övriga oppositionen. Aktivt stöd kräver att SD röstar ja till regeringsförslag. Så är fallet om regeringsblocket är mindre än oppositionen oräknat SD. Centern och Liberalerna säger nej till att ingå i en regering som kräver aktivt SD-stöd men accepterar ett passivt sådant.

C och L borde veta bättre. Deras principiellt olika syn på passivt och aktivt SD-stöd bygger på föreställningen att SD följer en regelbok där denna åtskillnad existerar. Inte att SD är redo att uppträda hur som helst, hota att rösta på vad som helst, som ger partiet bästa möjliga utpressningsläge.

Regeringen är svag, är ett återkommande budskap från de borgerliga. Det stämmer. Regeringen är parlamentariskt svag och därmed svag på alla andra sätt.

Tyvärr talar det mesta för att nästa minoritetsregering, om det blir en sådan, kommer att vara ännu svagare.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

regeringenInrikespolitikKrönikaLedareVal 2018
Relaterat