Tre politiska ledare, tre olika samarbetsmönster, som dessutom kan skifta snart – Frankrikes president Emmanuel Macron möter i EU Tysklands och Österrikes regeringschefer Angela Merkel och Christian Kern Foto:

Social nationalism från vänster?

Signerat av Åke Wredén

Partier är inte fixstjärnor. De sitter inte årtionde efter årtionde på samma plats på den politiska skalan.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Det är inte bara det att ekonomin, tekniken och världspolitiken förändras och ibland ersätter gamla konfliktlinjer med nya.

Vilka partier som kan och bör samarbeta med varandra ändras även därför att partier byter uppfattningar, eller inser vad deras värderingar leder till när nya frågor tornar upp sig.

Hur det egentligen blir med fyrpartialliansen från 2006-14 förblir mer oklart än vad en del partiledare och andra vill medge. Samarbetsmönstren i det nya och farligare läge som uppstått i Europa och i hela västvärlden kan ändras i en rad länder, beroende på vart en del partier flyttar sig. Det gäller höger, mitten och vänster i politiken.

I söndags i Hufvudstadsbladet i Helsingfors skrev Max Mickelsson – i det civila direktör för "samhällsrelationer" inom europeiska delen av Microsoft – en krönika och pekade på något många missat. En kamp mellan öppenhet och nationell slutenhet pågår nu inom både borgerliga och socialdemokratiska partier i Europa.

En del borgerliga är på väg att alliera sig med högerextremister och slå in på en hårt antiliberal väg. Detta kan vara på gång i Österrike. Men Angela Merkel i Tyskland står för en motsatt linje.

Socialdemokratin i Europa verkar, skrev Max Mickelsson, ha "en intern kamp, där social nationalism står mot social liberalism". Det är formuleringar värda att lägga på minnet. En del av vänstern och fackföreningarna i Europa har, till skillnad från hur det varit i Sverige, understött handelshinder. De har infört och bevarat fler regleringar, och de har mer än i Sverige motsatt sig sådan politik som ökat konkurrensen och medfört effektivisering av skyddade branscher eller offentlig förvaltning. I detta har de ofta varit ense med, och samregerat med, kristdemokrater eller andra konservativa. Men den politiken ledde till stagnation och underminerade socialförsäkringar. Till sist vållade den bank- och statsfinanskriser.

EU:s inre marknad och den tekniska utvecklingen har ändrat bilden. Ekonomiska reformer och liberaliseringar har också i flera länder genomförts av socialdemokrater och borgerliga, i växlande kombinationer. Ofta har man just på det sättet undvikit förvärrade ekonomiska kriser. Men socialdemokrater har alltför ofta inte förklarat för sig själva och för andra varför de sökt samverkan längs liberala linjer och hur mycket positivt de faktiskt uppnått med detta. På flera håll, som i Storbritannien, Tyskland, Holland och Frankrike, har de skadats svårt av hugg i ryggen från den egna vänsterflygeln eller från yttervänstern. Dessa förespråkar mer av det Max Mickelsson kallar social nationalism. Effekten blir inte sällan att de i inrikes- och utrikesfrågor finns på samma linje som den högerpopulistiska eller nyfascistiska ytterhögern. Likheterna med Donald Trumps attacker på internationell handel är till exempel slående.

I Sverige har socialdemokratin däremot av lång tradition varit i huvudsak frihandelsvänlig. Den har särskilt efter 1990 gjort upp med rätt mycket av de regleringar och subventioner som hade vuxit fram från 40-talet till 70-talet. En del viktiga frågor har lösts efter mer liberala linjer, men dessa viktiga inslag i politiken har man ogärna försvarat och förklarat. Valrörelser har drivits så att de mer socialt nationella inte skulle oroas.

Vad gör de nu, med en radikaliserad ytterhöger i Europa och med klimathot och Putinhot? Vänsterns väg i Europa är inte lätt att förutse. Sedan 2014 har den svenska regeringen föredragit sådan samverkan med borgerliga som skett efter konservativa linjer, i konservativa frågor såsom flyktingrestriktioner. Liberala ekonomiska vägval har däremot undvikits, främst i skattepolitiken. Den socialt nationella vägen för vänstern kan anas i den röd-blå samtrivselns tongångar i Eskilstuna och Katrineholm. Den kan visa sig i olika länders politik på riksnivå, och pekar då mot mer samverkan med konservativ höger.

Eller rentav med högerpopulister? Den tanken har luftats öppet, i både Danmark och Österrike.

Den socialt liberala vägen skulle mycket bättre passa ihop med sådant Sverige hittills lyckats bra med. Den skulle också ge en säkrare ekonomisk grund för välfärden. Men det går då inte att så mycket luta sig mot den hårt antiliberala delen av vänstersocialismen.

De blockpolitiska reflexerna är tämligen odugliga att navigera efter i en tid när mycket blivit osäkert i ekonomi, klimat och säkerhetspolitik. Detta gäller inte bara till höger eller för liberaler Även socialdemokrater har vägval att göra, vilket deras ledning i Sverige ogärna talar om, än så länge.

Följderna kan bli svåra för de länder där de väljer bort det socialt liberala.

Läs också

( 5 st )

Läs mer om dessa ämnen

SocialdemokraternaKommunalpolitikLedareLiberalism
Relaterat