SD:s tjänare ger vrångbild av S

Signerat av Åke Wredén

Där filmen är minst vilseledande fylls den i stället av hyckleri.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

I propagandafilmen mot Socialdemokraterna, som SD-ledningen fått gjord av anonyma akademiker, finns ett avsnitt om flyktingpolitiken åren före krigsutbrottet 1939. Judar på flykt undan Hitler uteslöts för det mesta från asyl genom att inte ses som politiska flyktingar. Med Gustav Möller (S) som ansvarig minister i den rödgröna koalitionen är det förvisso en historisk belastning för S, och för andra som stod bakom 1937 års skärpta utlänningslag. Flyktingar undan Hitlers intåg i Wien och Prag vägrades visum. Många mördades sedan i förintelseläger.

Insikten om de hemska följderna har under årtionden inverkat på svensk flyktingpolitik, och det har gett många förföljda en fristad. Just denna öppenhet för förföljda och diskriminerade har SD och deras gelikar riktat sin agitation mot. Hyckleri är det då SD har det sena 30-talets flyktingpolitik som tillhygge mot dagens socialdemokrater.

Huvudlinjen i filmen – "Ett folk, ett parti", en anspelning på ett nazislagord – är att suggerera fram intryck att socialdemokratin från start till närtid influerats av rasism och att det var orsak till övergrepp mot individer och medlöperi med naziväldet. Klippningar, musiksättning och anklagelser är inte oskickligt gjorda. De vore värdiga någon bolsjevikisk "agitprop" där sossar stämplades som "socialfascister". Filmen är en grov historieförvrängning: Tekniken är att tillskriva en del personers yttranden – för 70-120 år sedan – en verkan och långsiktigt inflytande som de varken då eller senare hade.

Först övertolkas inverkan bland socialdemokrater av motbjudande urspårningar i delar av universitetsvärld, läkarkår och litterära kretsar. Dessa följde på Darwinismens utvecklingslära och en äldre tids husdjurs- och växtförädling. Främst en tämligen betydande socialdemokrat, senare statsrådet Arthur Engberg, var i början av 20-talet för en tid även antisemitisk skribent. En i partiet mindre viktig riksdagsman var som läkare pådrivare för rasforskning och steriliseringar, och fick underskrifter från flera partier på en motion om rasbiologiskt institut. Det blev vetenskaplig humbug och en skamfläck. Filmen bygger upp en skenbild, utifrån sådant som citat av Bengt Lidforss, antisemitisk ärftlighetsforskare och skribent i Lund, och en anarkistisk misslyckad poet, Leon Larson. Med bland annat dessa personers rastänkande och antijudiska utfall försöker man intala tittarna att sådana tänkesätt präglade partiet.

Med citat främst från andra stämplas sedan i första hand statsminister Per-Albin Hansson som nazimedlöpare och rasistfrämjare. Det förtigs att han ledde en samlingsregering där stödet för eftergiftspolitiken var starkare i högern och bondeförbundet – men främst grundat i en riskbedömning av militärt hot från Tyskland. Mycket i den regeringens politik kritiserades skarpt av J A Selander i Eskilstuna-Kuriren och andra. Men den groteska nidbilden att socialdemokratiska rasföreställningar låg bakom samlingsregeringens felsteg är ohistorisk och prov på illasinnad förljugenhet.

Metoden med rader av i och för sig riktiga citat som avstamp för halsbrytande påståenden om sammanhang och betydelse är inte ny. Den säger mer om SD-ledningen än om S-partiet.

Det är nu ett test på heder och anständighet i borgerliga tidningar och partier: Vilka av oss säger ifrån? Vilka glider i stället med i SD:s propagandametoder?

Läs också

( 12 st )

Läs mer om dessa ämnen

SocialdemokraternaSverigedemokraternaAntisemitismLedareRasism
Relaterat