Sämre klimat i Trumps tid

Signerat av Åke Wredén

I Sverige är vi i samma båt som Angela Merkel. Den slutsats hon dragit av Donald Trumps agerande är giltig även för oss.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Den borde inverka mycket mer på allvaret och prioriteringarna i svensk politisk diskussion.

Några korta meningar av Angela Merkel i ett tält i Bayern i söndags har gett avsevärt internationellt eko. Men kärnpunkten i det hon sade gäller inte bara Tysklands regering. Det går inte längre att ha säker tilltro till USA i rollen som västs ledande land, militärt och politiskt. I Europa behöver de länder som förmår detta hjälpas åt – och i högre grad ta ansvar i egna händer.

Frågan för Sverige är hur vi ska hantera ett nytt, betydligt sämre läge i vår omvärld. Vi borde, liksom en rad andra mindre länder, satsa på att påverka, och dra vår del av lasset. Men klarar vi av att lägga kraft, tänkande och pengar på att få Europa att fungera bättre – med större tyngd för att trygga klimat, säkerhet, handel och ekonomisk stabilitet? Kommer tillräckligt många länder att samla sig för uppgiften – och vara i sådant politiskt skick att de kan bidra positivt? Det är mycket som är svårt att klara utan USA.

Angela Merkel brukar tänka först och tala sedan. Någon vän av de stora och de hårda orden är hon inte. Det märktes även när jag på förra torsdagen såg henne och Barack Obama tillsammans på en utomhusscen i Berlin. Vi var tiotusentals i publiken, en välbesökt programpunkt under de tyska evangeliska kyrkodagarna. De förde ett allvarligt samtal, om allvarliga saker, om politisk realism och demokratiskt engagemang – och om vikten av ödmjukhet, att inspireras av sin tro men inse att Gud talar även till andra, inte bara till en själv.

Både Obama och Merkel var, när de kom in på sådana ämnen, långt från det politiska formelspråket och talade högst personligt. Deras eftertänksamhet förenar dem. Som talare är Obama klart mer lysande, och Merkel för det mesta kantig och nedtonad.

Det sistnämnda förklarar en del av knalleffekten av att hon tog i så det hördes i Bayern. Men hon underströk att hennes bedömning också byggde på det hon upplevt de allra senaste dagarna. Från Obama och kyrkodagarna hade hon åkt rakt till Natos toppmöte – och därifrån till de större industriländernas G7-möte i Italien. På de ställena mötte hon ingen Obama. Hon fick Trump i stora doser.

Trump hade just klargjort för arabiska monarker och diktatorer att han inte lägger sig i att de styr som hårda förtryckare. Mot USA:s allierade i Europa förde han tvärtom ett hårt språk, med provokativa slängar. Inte bara i handelspolitik och säkerhetspolitik var samarbetsklimatet, från Trumps sida, genomuselt. Ett tvärt nej till att säga något gemensamt om klimatpolitiken var ett förebud om att strunta i mångas goda råd och bryta upp Parisavtalet.

Inget av detta är överraskande. Det är vad vi förutsett, och varnat för på ledarsidan, både då Trump var kandidat och efter hans maktövertagande. Och det är med säkerhet inte heller någon plötslig insikt hos Angela Merkel. Däremot har de högst rationella försöken att avvärja de värre följderna och hoppas att andra i USA ska dämpa Trump inte gett de resultat man hoppats på.

Redan före USA:s val hade det internationella läget mörknat. Åtskilligt kan sluta illa, eller katastrofalt illa. Vi behöver vänner att hålla ihop med. Tyskland eller Frankrike eller båda kan inte ensamma ersätta USA. Fler behöver hjälpas åt, och även gå in för att USA efter Trump ska bli lättare att samarbeta med.

Läs mer om dessa ämnen

EuropaUSAKlimatSäkerhetspolitikUtrikespolitik