Så tystas arbetskompisar bäst

Krönika: Emma Eriksson

Januari gör mig Trump-en. Förorättad för ingenting och snarstucken.

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

På väg till jobbet speglar sig helljusen i vägens blåsvarta isgata och den mörka granskogen är lika tät som den nyvalda presidenten.

Fjärran synes jullovets knäcksega pepparkaksdegiga dagar… Klockan ringer innan jag knappt hunnit somna och det är jämnt skägg att bocka av alla måsten.

Ta bara dagens äventyr. Numera sitter vi på Kuriren i öppet kontorslandskap och ibland går det inte att uppbringa arbetsro för att knacka ner sina artiklar. Under eftermiddagen hade jag kollegornas telefonsamtal i stereo och det krävdes en insats.

Konstigt nog är det som ger mest arbetsro skotsk filmmusik med säckpipa. Jag pluggade in hörsnäckor i öronen och isolerade med traktorkåporna ovanpå. Sen rattade jag upp volymen på max men ingenting hördes ...trodde jag.

Det var först när jag lyfte blicken och såg arbetskamraternas stelnade anletsdrag som jag insåg mitt misstag. Hörlurssladden var inte riktigt intryckt och ut över redaktionen dånade ylande säckpipor och virveltrummors taktfasta slag.

I panik fick jag täppa till mobilens högtalare med pekfingret innan jag lyckades strypa oväsendet. Tyst på redaktionen blev det i alla fall… knäpptyst.

Parkeringsplatsen jag hyr är en elplats, men januari curlar ingen. Årets första månad tycks lyda under “Murphys law” och bjuder på allehanda överraskningar.

När jag kom ut efter arbetsdagen höll bilen samma temperatur som en inuits igloo. Den urmodiga elstolpens, håll i er nu, propp, hade gått. Det gjorde även huvudsäkringen i mitt hjärnkontor.

Sen fick jag improvisera veckohandlingen eftersom den prydliga handlarlistan låg kvarglömd på köksbänken. Det gick sådär...

När jag försökte lyfta ombord ett flak konserver i kundvagnen vek sig kartongen och de krossade tomater haglade över butiksgolvet. Sen råkade jag köpa kryddpeppar istället för kardemumma till bullbaket och som grand final dunkade jag huvudet i bakluckan när jag hivade in matkassarna. Ridå!

Januaris enda plus är den spegelblanka skridskoisen nere i viken och döttrarnas oförställda glädje när de tar sina vingliga skridskoskär.

Min överlevnadsstrategi nu är att återskapa jullovets sköna fjällsemester på hemmaplan. Nästa vecka dyker jag upp på jobbet iförd endast underställ och med en välfylld chokladtermos.

Läs mer om dessa ämnen

ExtraKrönika