Finland kunde efter 1948 med försiktighet, och ofta stor skicklighet, manövrera sig förbi farorna, tills Sovjetsystemet föll ihop. Foto:

Republiken överlevde och fyller 100

Signerat av Åke Wredén

Finland firar i dag 100 år som republik – och som självständig stat.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Men Finland är äldre. En statsmakt uppstod som en del av Sverige, och Finland präglades på samma sätt av reformationen. Bibelöversättaren Mikael Agricola motsvarar Olaus Petri, men betydde ännu mer och skapade finska som skriftspråk.

Finländska riksdagsmän blev betydelsefulla under 1700-talet – allra mest Anders Chydenius som fick igenom tryckfrihet och offentlighetsprincip.

När Finland 1809 erövrades av Ryssland inträffade den första av de lyckliga tillfälligheter som gjort att Finland finns som självständig, västerländsk demokrati i dag, och mer än något annat land liknar Sverige. I en kort parentes var kejsarmakten i Ryssland reforminriktad. Alexander I gjorde inte Finland till en rysk provins utan till ett eget storfurstendöme, som delade monark med Ryssland.

Det svenska samhällssystem som bevarades var främst kyrkan, böndernas självägande, frånvaron av livegenskap samt den av kollegier uppbyggda statsförvaltningen. Grundlagar fanns kvar som konstitutionella skuggor, i det skick de förvanskats och urholkats av Gustav III:s statskupper. När nästa märkliga tillfällighet infann sig, reformperioden under Alexander II, kunde man i Finland lägga en grund till den senare republiken.

Man tilläts väcka liv i ståndsriksdagen 1863. Den följdes av egen valuta, ett omfattande fritt föreningsliv samt från 1906 allmän, även kvinnlig, rösträtt till den enkammarriksdag som blev kvar i 1919 års grundlag och finns än.

Kejsardömets sammanbrott i första världskriget medförde Finlands självständighet och kom i tid, innan nya försök till inordning i Ryssland tog överhanden. Men det var också nära att vålla Finlands eller i vart fall demokratins undergång. Bolsjevikrevolutionen hösten 1917 fick Finland att bryta unionen med Ryssland. Men klasskonflikterna i det ännu ganska odemokratiska landet fick den kommunistiska revolutionsläran att tillfälligt dra mycket av fackföreningsrörelse och socialism med sig. Inbördeskriget vintern och våren 1918 tog cirka 36000 liv. En mindre del stupade i strid. Betydligt fler dog i fångläger, vid arkebuseringar av fångar och i andra mord. Vit seger räddade Finland undan Sovjetdiktatur, men en del vita hade mycket blod på händerna. Än fler av dem hade blivit antidemokrater, inställda på monarki och ett samhällssystem förbundet med Kejsartyskland.

Hade den splittringen av samhället blivit kvar hade Finland inte kunnat bestå. Landet hade krossats av Stalin eller förstörts av egna extremister, som inte bara var Stalinmedlöpare, utan också fascister i olika utvecklingsstadier, särskilt i början av 20- samt delar av 30- och 40-talen.

Vägen blev i stället försoning, demokrati och nordisk samhällsordning. Socialdemokrater kunde delta i kommunalval redan några månader efter inbördeskriget, och i riksdagsval 1919. Agrarer (bondepartister), socialdemokrater och liberaler bildade en republikansk majoritet som antog en ny grundlag. De valde liberalen och grundlagsfadern K J Ståhlberg till president. Försoningspolitik, parlamentarisk demokrati och en rad sociala reformer möjliggjorde det Finland som finns i dag.

I och efter andra världskriget var undergången åter nära. Finland räddade sig med militär motståndskraft och stort mått av inre sammanhållning, men var ändå så utlämnat åt Stalin att det hade gått illa om inte Moskva i de mest kritiska lägena haft annat och viktigare att tänka på. Finland kunde efter 1948 med försiktighet, och ofta stor skicklighet, manövrera sig förbi farorna, tills Sovjetsystemet föll ihop.

Både försoningspolitiken under mellankrigstiden och konfliktlinjer från slutet av 40-talet och senare under Kekkonenåren 1956-82 har bidragit till breda samarbetsmönster som länge utmärkt finländsk politik. De har möjliggjort hantering av en rad ekonomiska kriser. En blockgräns mellan socialister och borgerliga har sällan haft stor betydelse. Samverkan mellan agrarer/center och socialdemokrater har rötter i mellankrigstiden. Förståelsen mellan de senare och moderat höger har rötter i 40-talet. De flesta regeringskombinationer har förekommit.

De allra senaste åren ser något annorlunda ut. Både moderat höger och socialdemokrati har avsatt sina samarbetsinriktade ledare. En regeringsmakt av center och höger innehåller även högerpopulister. Svenska folkpartiet och de gröna – två av det nutida Finlands mer liberala krafter – är i opposition.

Viktigare på sikt är förmodligen den på nytt auktoritära utvecklingen i Ryssland, och det fördjupade militära samarbete som därför utvecklats med USA och med Sverige. Här har det hittills betytt mindre hur olika regeringarna ser ut.

Läs också

( 2 st )

Läs mer om dessa ämnen

Ämne/FinlandLedareRyssland
Relaterat