Politiker måste vara rätt storts föredömen

Signerat av Susanne Nyström

I det senaste numret av tidskriften Fokus försöker man hitta svar på två frågor. Vilka politiker anser vi duger och vilka människor står pall för uppdraget?

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

I luften hänger även en tredje fråga: Hur många av dem som passerar nålsögat är både kompetenta och beredda att ta på sig politiska uppdrag?

Sannolikt allt färre.

Enligt en enkätundersökning bland kommunstyrelseordföranden jobbar de i snitt 57 timmar i veckan och drygt 60 procent har utsatts för hot eller våld. Ungefär lika stor andel av riksdagspolitikerna har upplevt hot eller kränkande behandling.

Det senare enligt serien ”Länge leve demokratin”, som började sändas i SVT förra veckan. Där berättar ledamöter om högt tempo, hårt debattklimat och politikerförakt.

Det är inte bara ett problem för dem som utsätts och i värsta fall avgår. Talman Urban Ahlin (S) pratar om en minskad förståelse från allmänheten för att politikeruppdraget går ut på att göra avvägningar mellan olika samhällsintressen: ”Får inte jag exakt som jag vill, då är det elände med demokratin. Så enkelt kan vi inte se det”.

Den mentaliteten är antagligen en starkt bidragande orsak till politikerföraktet. Anser man att samhället är endimensionellt, utan intressekonflikter, uppstår enkla svar på komplexa problem. Då blir man, helt logiskt, förbannad på dem som inte levererar det som borde vara den enda tänkbara lösningen, alltså politikerna. Det gör i sin tur att många ledsnar och kastar in handduken.

På samma sätt minskar urvalsbasen till förtroendeuppdrag när statsråd och partitoppar slutar eller inte tillträder på grund av moraliska eller mindre juridiska felsteg. Ibland efter mediedrev, som när Fredrik Reinfeldt presenterat sin första regering. Ibland för att föregå kritik, som när Stefan Löfven inte ville ha med S-veteranen Jan Larsson i regeringen, eftersom han hade köpt svart arbetskraft.

Även om politiker lika lite som andra bör agera olagligt, finns exempel på ministrar som – helt rätt – har suttit kvar efter små fadäser. Om vi fortsättningsvis vill kunna rekrytera de bästa måste det få vara så. En bra devis är: Hellre en kompetent politiker som agerat omoraliskt och gör avbön, än en mindre kompetent som aldrig har slirat.

I samma anda behöver det politiska debattklimatet bli justare och i den bästa av världar hade åtminstone förtroendevalda gjort sitt yttersta för att (åter)upprätta förtroendet. Tyvärr är det ibland tvärtom.

Som när Centerpartiet efter förra veckans regeringsutspel spred Stefan Löfven-citatet: ”När storstadsbor ska åka ut på landsbygden och koppla av måste det fungera även där”. Annie Lööf (C) kommenterade med: ”I Stefan Löfvens värld finns landsbygden för storstadsborna”.

Det är inte fair play. Alla som lyssnade till Löfvens pressträff vet att statsministerns landsbygdspolitik, som det står var och en fritt att ogilla och kritisera, inte utgår ifrån att landsbygden ska vara ett rekreationsområde för asfaltsbarn. Då ska riksdagspartier inte sprida den bilden.

I stället bör seriösa politiker ägna valrörelsen åt att höja det politiska samtalet. Pajkastning leder inte till någonting annat än politikerförakt. Inte bara mot den som får pajen i ansiktet, utan minst lika mycket mot den som kastar.

Det är inte så vi får de mest kompetenta att tacka ja till politiska uppdrag.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

KrönikaLedarePolitikPolitiker
Relaterat