På barrikaden för ojämställdheten?

Signerat av Susanne Nyström

I helgen diskuterade två män och jag i radion ifall jämställdhet är på väg att bli en stor politisk stridsfråga i Sverige (Godmorgon, världen!, 4/11). Två av oss sa ja. Den tredje nej, med motiveringen: Ingen är väl emot jämställdhet.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Svaret är på ett sätt rätt. Få står på barrikaden i ojämställdhetens namn. Vidare var jämställdhet den tredje viktigaste frågan för väljarna, enligt SVT:s vallokalsundersökning, och den viktigaste för Centerns och Vänsterns sympatisörer.

Men att inte vara emot är inte detsamma som att vara för. Jämställdhetsreformer kan få ge vika vid målkonflikter, alternativt klassas som halvviktiga, men alltid prioriteras ner på den politiska dagordningen.

Vidare är det inte självklart att alla tänker på samma sak när de hör ordet jämställdhet, eftersom det finns många områden som bör rymmas i begreppet.

För det första är den traditionella feministiska kampen fortfarande central. Den handlar om att kvinnor har lägre inkomster, oftare jobbar deltid, får dåliga pensioner, är överrepresenterade i sjukskrivningsstatistiken, tar ut merparten av föräldraledigheten, gör det mesta av det oavlönade hemarbetet och har svårare att nå toppositioner i näringslivet.

För det andra finns det allt fler män som ingår i gruppen som brukar kallas för globaliseringens och digitaliseringens förlorare. Utslagningen börjar redan i grundskolan, där pojkar har lägre betyg än flickor. Det leder till att unga män läser vidare i lägre utsträckning än sina kvinnliga klasskompisar och har svårare än förr att slå sig in på arbetsmarknaden.

Senare stöter de även på problem på äktenskapsmarknaden, eftersom statusen för män med låg utbildning blir lägre för varje generation. I dagsläget verkar inget parti förstå vilken enorm samhällsomvandling som pågår och därför har det inte tagits fram någon politik för att hantera baksidorna.

För det tredje sprider sig en värdekonservativ våg i många länder, framför allt företrädd av nationalistiska partier, som tar avstånd från feminism. Det märks bland annat genom att inskränkningar av aborträtten diskuteras. Nu senast av Norges statsminister, som en del av en flirt med ett konservativt parti.

I Sverige driver Sverigedemokraterna på i liknande riktning. De föreslår även frivillig sambeskattning och i samma anda har Brasiliens nya president sagt att kvinnor ska ha lägre löner, eftersom de blir gravida.

Under valrörelsen pratade Ebba Busch Thor (KD) om ”genusflum” i förskolan och det är ingen slump att det blev ramaskri från liberalt håll när KD gjorde anspråk på jämställdhetsministerposten i en eventuell alliansregering, där exempelvis frågan om antalet ”pappadagar” i föräldraförsäkringen splittrar partierna.

För det fjärde har problemet med hedersförtryck, som framför allt begränsar tjejers valmöjligheter och rörelsefrihet, äntligen börjat tas på allvar. Men det betyder inte att det råder enighet om hur frågan ska lösas, eller var gränsen för föräldrars bestämmande över sina barn går.

Därför är jämställdhetsfrågan i allra högsta grad både levande och politisk, och det kommer den att vara i många år, vilket den tredje debattören insåg i slutet av samtalet och bytte åsikt.

Vi var inte överens i sak. Men vi kunde i alla fall enas om att det finns gott om saker att diskutera.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

InrikespolitikJämställdhetKrönikaLedare
Relaterat