Låt eleverna välja fritt på gymnasiet

Signerat av Susanne Nyström

Ett av gymnasieskolans problem är att det är oklart vilket syfte utbildningarna har.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Producera studenter till universitet och högskolor, och arbetskraft till privat och offentlig sektor – eller vara en förlängning av grundskolan där elever lär sig generella kunskaper, med lite olika inriktningar?

Om det är det senare är det inget problem att det, med gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekströms (S) ord, finns ett överutbud av populära program. Det väsentliga är att alla utbildningar håller hög kvalitet, vilket förutsätter att betygen knyts till resultat på nationella prov och att Skolverket kan sätta stopp för undermåliga skolor och tramsiga kurser, som skejting och youtuber.

Om målet däremot är att gymnasieskolorna ska förse arbetsmarknaden med personal krävs en liknande platsreglering som till en del högre utbildningar. Tyvärr verkar det vara där regeringen har landat, då den har sjösatt en utredning där det framställs som ett problem att ”matchningen mellan gymnasieutbildningen och arbetsmarknadens behov inte [fungerar] tillräckligt bra”.

Vidare målas det upp som negativt att bara varannan elev går i en kommunal gymnasieskola i den egna hemkommunen, medan resten pendlar till kommunala skolor i andra kommuner eller går i friskolor.

Frågan är varför det skulle vara dåligt. Själva poängen med det fria gymnasievalet är att barn och unga ska kunna välja något annat än närmaste kommunala skola. Om man ändrar på det, och låter var och en plugga där de bor, går Sverige tillbaka till systemet som rådde när jag valde gymnasieutbildning i slutet av 1990-talet.

Då förekom att föräldrar skrev brev till rektorer så att de skulle ta särskild hänsyn och till och med folkbokförde barnen hos vänner, för att deras barn skulle komma in i vissa skolor. Det premierade elever med handlingskraftiga föräldrar och rätt adress, inte de som kämpat sig till höga betyg.

Därmed inte sagt att allt i utredningsdirektivet, som presenterades på måndagen, är dåligt. Att klassa gymnasieskolan som regional, inte kommunal, för att kunna finansiera dyra program i alla delar av Sverige är bra. Och en framtida ambition bör vara att driva gymnasieskolor tillsammans med näringslivet, som vet hur de lokala behoven ser ut.

Men – och här är utredningsdirektiven svajiga – även om det låter fint att öka den statliga styrningen över var skolor ska ligga får det inte gå ut över friskolornas rätt att etablera sig, om de blivit godkända av Skolverket. Att strypa utbudet av populära program, och på den vägen försöka tvinga in elever på utbildningar som de inte vill gå, är knappast nyckeln för att komma till rätta med att cirka var tredje gymnasieelev inte tar studenten på tre år.

Tvärtom är lösningen, för att få fler studenter till yrkesprogrammen, vilket är vad regeringen önskar, att göra dem attraktiva. Här vilar ett stort ansvar dels på studie- och yrkesvägledningen, dels på varje bransch.

Dessutom behövs satsningar på vuxenutbildningar inom bristyrken, så att de som har gått ett högskoleförberedande program enkelt kan studera till exempelvis undersköterska, kock och bilmekaniker när de är i 20-30-årsåldern.

Då får branscherna personal som har valt yrkena själva. Inte skoltrötta ungdomar som halkade in på en utbildning, trots att de egentligen ville något annat.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

GymnasievaletInrikespolitikKrönikaLedareskola och utbildning
Relaterat