Kristerssons tal om respekt leder vilse

Signerat av Alex Voronov

Ulf Kristersson har gjort det förr och han gjorde det igen i förra veckans utfrågning i P1-morgon.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Det handlade om Sverigedemokraterna.

”Jag brukar säga att jag delar inte deras politiska värderingar men jag har rätt stor respekt för att många människor har valt att rösta på det enda parti som i vart fall 2010 och 2014 på allvar ville prata om en fråga som många svenskar också ville prata om”, sa moderatledaren.

Frågan som SD på allvar ville prata om är, enligt Kristersson, ”en dåligt fungerande migrationspolitik och integrationspolitik”.

Respekt är i regel en bra sak. Men respekt är också ett ord som gärna ges en oprecis betydelse. Det Kristersson uttrycker är något annat än respekt för en viljeyttring på dess demokratiska grunder. Hans ärende är ett annat. Efter ett avståndstagande från SD:s värderingar säger han att partiet 2010 och 2014 fyllde ett behov, och att stödet till SD på den grunden förtjänar respekt.

Det är orimligt. För det första är Kristerssons historieskrivning svajig. Tal om misslyckad integration är en sorts ritual som så gott som alla partier har ägnat sig åt åtminstone sedan 2002 då Folkpartiet gjorde det till sin huvudfråga i valet.

I valrörelserna 2010 och 2014 förekom många konkreta idéer om bättre etablering för nyanlända. Förslagen var just så tråkiga som praktisk politik på området behöver vara.

2010 gick Alliansen till val på bland annat en förbättring av SFI-utbildningen, skapande av nystartszoner i utsatta områden och utveckling av instegsjobben. I december 2010 trädde alliansregeringens etableringsreform i kraft, som innebar att huvudansvaret för nyanländas etablering överfördes från kommunerna till staten.

I valet 2014 lyfte Alliansen fram bland annat krav på jämnare flyktingmottagande mellan kommuner och möjlighet till svenskstudier för nyanlända redan innan de fått kommunplacering.

I sitt sommartal 2014 pratade dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) inte bara om behovet att öppna hjärtan, utan även om att öppna plånboken. Han talade klarspråk om att ökat flyktingmottagande kostar mer pengar, varför andra reformer måste stå tillbaka.

Sverigedemokraterna har däremot visat totalt ointresse för alla åtgärder som förbättrar invandrares etablering i Sverige. SD har sagt nej till allt från subventionerade anställningar för nyanlända till skolundervisning i matematik på deras modersmål.

Men det är annat som kännetecknar SD.

Det framträder i partiets officiella valbudskap, som i reklamfilmen från 2010 där en grupp muslimska kvinnor iklädda niqab med barnvagnar tävlar mot en pensionär med rullator för att dra i pensionsbromsen eller invandringsbromsen. Det kommer till uttryck i SD-politikers samspel med nätets undervegetation, med aktivitet på och insamling av pengar till hatsajter.

Det sägs emellanåt i klarspråk från högsta SD-ledningen, som när partisekreterare Richard Jomshof förklarade att den moderate politikern Kahin Ahmed inte var välkommen i Sverige, beskrev islam som en trojansk häst i väst och när han ville låsa in alla asylsökande.

Ulf Kristersson tycks kunna hålla isär allt detta från den respekt han känner för en röst på SD. Men särskilt tydligt är det inte. Och det blir svårt för moderatledaren att använda samma förklaringsmodell för att beskriva SD:s framgång efter denna mandatperiod.

”De för in hatet i svensk politik”, sa Fredrik Reinfeldt från Almedalscenen 2013. Till skillnad från dagens moderatledare gick det inte att missförstå var han stod.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

SverigedemokraternaUlf Kristersson (M)InrikespolitikKrönikaRasismVal 2018
Relaterat