Riktiga orienterare – som här på O-ringen i Örnsköldsvik – skulle aldrig finna sig i en sådan missvisning som valkompasserna har. Foto:

Kompassen blir tombola

Signerat av Åke Wredén

Varför visar valkompasserna i mediernas nätutgåvor ofta så fel?

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Varför kan partier som står långt från varandra ändå hamna på liknande resultat?

En huvudorsak är att kompasserna till stor del fylls med frågor som är förenklade och har väckt debatt eller aggressioner, men ibland är mindre centrala. Mycket stora politiska områden blir undervärderade, eller ensidigt bedömda. Inte ens om man ställer frågorna bättre och undviker de här felkällorna kan en valkompass med 30 frågor visa om ett parti är ansvarsfullt och vettigt nog, och har omdömesgilla, demokratiska företrädare, så att man bör kunna lita på partiet i en regering.

Jag har försökt svara seriöst i tre valkompasser från Aftonbladet, Sveriges Television respektive TT/Expressen och andra tidningar (bland annat den här). Särskilt missvisande och illa formulerade frågor har jag i en del fall undvikit genom att hoppa över eller svara "neutral". Kompasserna pekade på tre olika partier, i två fall avsevärt fel.

Men väl så förödande var hur andra partier blev rangordnade. En kompass som lägger så oerhört olikartade partier som Centern och SD på samma poäng blir en tombola, inte en vägvisare. Det var Aftonbladet, som för övrigt skryter mest och högst över att ha tagit hjälp från Göteborgs universitet, som drog på sig det underbetyget.

En kompass gjorde gällande att Liberalerna och Miljöpartiet skulle ligga relativt nära varandra – men en annan att de låg mycket långt från varandra. Ett annat bisarrt resultat var att jag enligt mina svar skulle anse att Socialdemokraterna låg ännu längre ifrån mig än Vänsterpartiet eller Feministiskt initiativ. Det kan jag garantera att jag inte tycker, något som de som läser mina texter här i tidningen bör ha lagt märke till.

Något går det väl ändå att lära sig av dessa valkompasser, i vart fall de som låter frågorna åtföljas av en presentation av argument för olika ståndpunkter. En del underhållningsvärde kan kompasserna ibland också ha. Men att välja röstsedel i riksdagsval, eller att se kompassen som en mätare på sina egna värderingar, det vill jag bestämt avråda från.

Varför kan det bli så illa konstigt? Driften att förenkla är en uppenbar anledning. Hela skulden ligger inte på de "vetenskapliga" konsulterna som räknar sig som statsvetare men mer intresserar sig för attitydmätningar än för politiska vägval och demokratiska värden. Ett exempel är arbetsmarknadspolitiken. Alla kompasskonstruktörer har begärligt sugit åt sig det borgerliga slagordet om att "lägga ned" arbetsförmedlingen. Det fyller högt ställda krav på förenkling, för att inte säga fördummande förenkling. En närmare blick på alliansens preciseringar säger att de handlar om att skilja på myndighetsuppgifter och matchning av arbetssökande och arbetsgivare, och ta in mer fristående utförare av det senare. Det är onekligen ett antal partiledningar som serverat den aptitretande och vilseledande förenklingen till kompassmakarna.

Mycket av missvisningen kommer av att en rad mycket viktiga samhällsfrågor helt eller nästan helt förbigåtts, något som bara delvis beror på att det handlar om svåra avvägningar, där partiskillnaderna bara ibland är tydliga och där de seriösa partierna ibland befinner sig mer i dialog än i konfrontation. Partier som SD eller V blir inte isärsorterade från de ansvarsfulla, statsbärande partierna.

Stora och viktiga sakområden som har få och delvis mindre upplysande eller ensidiga frågor i kompasserna är näringslivets och jobbens villkor, den ekonomiska grunden för social trygghet, klimatfrågor, utbildningens kunskapsresultat och kvalitet, hälsa och sjukvård samt skador av missbruk. Detsamma gäller utrikespolitiken, EU-samarbetet och militär och civil säkerhet.

Däremot finns ett oproportionerligt stort antal frågor om dels utlänningar och flyktingpolitik, dels orealistisk löftespolitik som sextimmarsdag eller nästan gratis tandvård. Om skatter finns det frågor om sådant som olika partier gillar eller ogillar som lösryckta förslag, men inget om den verkliga skattepolitikens kärna, vilka skatter som kan höjas för att sänka andra.

Nästan helt saknas i kompasserna de grundläggande värderings-, frihets- och demokratifrågorna, de som avgör om ett parti vill bevara eller undergräva det öppna samhället.

Läs också

( 8 st )

Läs mer om dessa ämnen

RiksdagenÄmne/Val2018Ledare
Relaterat