I djupa Ryssland

Voronov lördag

Min gamla hemstad Velikie Luki, som jag åter besökte för några veckor sedan, är i befolkningsstorlek ungefär lika stor som Eskilstuna men är i stort okänd utanför Ryssland.

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

S:t Petersburg är 47 mil rakt norrut, Moskva 47 mil rakt österut. Däremellan finns ingenting som någon svensk förknippar med något, om man inte räknar residensstaden Pskov omkring 30 mil åt nordväst – känd för sina kyrkor, sin borg och sitt regemente.

Velikie Luki betyder de väldiga bågarna. Enligt en teori kommer namnet av att floden Lovat slingrar sig i en båge genom staden. Enligt en annan teori är det kopplat till orten som militär utpost i Novgorodstaten och i de tidiga ryska rikena, bland annat som skydd mot svenskarna. Stadsvapnet utgörs nu av tre gula pilbågar mot röd bakgrund.

Efter slaget vid Poltava minskade stadens militära betydelse till förmån för handel och diverse lantbruksrelaterad produktion, som på sovjettiden svällde till bröd-, mjölk och köttfabriker.

Under kriget höll tyskarna Velikie Luki fram till januari 1943, då den befriades efter ett slag som lämnade staden i ruiner. De följande sovjetiska byggperioderna kan studeras en efter en om man rör sig utåt från stadscentrum. Robusta Stalinhus på två och tre våningar följs av de så kallade ”chrusjtjovki”, enkla flerbostadshus i panel- och tegel, och så slutligen niovåningshusen från Brezjnevs senare år.

Där tar det stopp. Befolkningssiffrorna i Velikie Luki planade ut vid Sovjetunionens upplösning för att därefter snabbt rasa. 115 000 invånare vid millennieskiftet har krympt till 90 000 nu.

Men detta är officiell statistik som numera utgår från ett större geografiskt område än tidigare. Folkbokföringen är också missvisande, eftersom många i praktiken bor och arbetar i andra städer.

För det är så staden, och länet som helhet håller sig flytande – genom injektion av pengar som tjänas ihop någon annanstans. Den ekonomi som fanns på sovjettiden är i stort borta. Viss livsmedelsindustri, elektronik- och maskintillverkning, bland annat med försvarskontrakt, finns kvar – men omsättningen och sysselsättningen är ojämförbar med den som var.

Smulorna plockas upp av de politiska makthavarna. 1990-talets gangsteruppgörelser är historia. Staden kontrolleras sedan 2009 av borgmästaren Nikolaj Kozlovskij, hans familj och allierade. Sonen Aleksandr Kozlovskij är ledamot i Statsduman för regimpartiet Enade Ryssland.

Frun Natalja Kozlovskaja äger säkerhetsföretaget Bajkal, som har lagt beslag på de mest stabila och lukrativa bevakningsuppdragen i staden. Hon har även intressen i byggföretag som utför renoveringsarbeten bland annat för federala medel. Och så vidare.

Min känsla vid varje besök i Velikie Luki är att tiden står stilla. Det som liknar utveckling under de fem år som gått sedan jag var här sist är en McDonalds-restaurang, den hittills enda, och ett köpcenter vars utbud påminner om en galleria i en stockholmsförort på 1980-talet. Möjligen har servicenivån generellt förbättrats, men den besökare som inte behärskar ryska är, liksom tidigare, förlorad.

Det sägs att myndigheterna har putsat upp Velikie Luki till 850-årsjubileet 2016. Jag letar dock förgäves efter dessa tecken när jag försöker ta rätt bilväg för att undvika de värsta hålen i asfalten.

Det som skänker glimtar av glädje sommartid är, som på sovjettiden, de färgupplysta fontänerna efter mörkrets inbrott. Luftballongfestivalen är också populär. I år har den inte lockat särskilt många utländska deltagare.

Hela Ryssland ser inte ut så. Fossilexportpengarna och en kritisk massa människor i metropolerna gör att många ryska medborgare kan leva ett materiellt gott liv. Men det här andra Ryssland finns också – folk som blir kvar i alla dessa en gång hundratusenstäder som töms på företag, arbetsplatser och befolkning i en ond cirkel. För att inte tala om landsbygden runtomkring.

Den tendensen är inte unik för Ryssland. Samma utveckling finns på många håll i väst. Men hastigheten är exceptionell liksom den totala utsiktslösheten, som bottnar i makthavarnas roffarmentalitet och ointresse att tjäna medborgarna. Mekanismer för politiskt ansvarsutkrävande som finns i demokratier saknas i Ryssland.

Men vid tågstationen i Velikie Luki står Leninstatyn kvar. På marken ligger färska blommor.

Läs mer om dessa ämnen

KrönikaRysslandUtrikespolitik