Jan Björklund (L) behöver visa den ljusblåa tråden. Foto:

Det våras inte för Liberalernas liberalism

Nyström, lördag

I dag träffas Liberalerna i Västerås för att vässa argumenten inför valet. Parollen är ”Frihet måste försvaras” och i kommunikationsstrategin står att ”många väljare kan tänka sig att rösta på Liberalerna – men de flesta gör det inte”.

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Åtminstone det senare är sant. L fick 5,4 procent i riksdagsvalet 2014, vilket är det näst sämsta resultatet någonsin. I opinionsmätningarna ligger partiet ungefär där, inte sällan lägre. Ibland farligt nära fyraprocentsspärren.

Det våras alltså inte för Liberalernas liberalism. Däremot för Centerpartiets, som ligger kring nio procent i mätningarna.

Snöpligt, när man till och med har bytt namn. Men kanske inte jättekonstigt.

Liberalerna är ett parti med en rätt ideologisk väljarbas och under mandatperioden har C varit de främsta liberala ideologerna på den politiska spelplanen. Det är Annie Lööf (C) som har stått tämligen stilla när det har blåst. Som uttalar sig mest principfast om asylrätten. Som redan har startat valkampanjen ”Framåt”. Och som med EU-parlamentarikern Fredrick Federley skriver debattartiklar med meningar som ”Tillsammans med våra liberala partivänner kommer vi ta fasta på hur vi bäst bemöter nationalism och aggressiv populism och hur vi med liberala idéer kan bygga en kontinent som i stället fylls av framtidstro och optimism”. (Aftonbladet, 19/4)

Gott så.

För som Dagens Nyheters politiska kommentator Ewa Stenberg skrev tidigare i veckan är en valrörelse bland annat en strid mellan ideologier och förslag. Det handlar dock inte bara om vad ett parti står för och i vilken riktning det vill, utan om hur partiet uppfattas. I Liberalernas fall är svaren, enligt den egna utvärderingen, spretiga och otydliga, vilket sällan är ett vinnande koncept.

I dag vet de flesta att L brinner för att förbättra skolan, gillar jämställdhet och står någonstans mellan C och M i migrationspolitiken. Därutöver är det ofta blankt. Och framför allt vet få hur eller varför partiet har landat i sina slutsatser.

Men det betyder inte att det inte finns en röd eller blå tråd, exempelvis mellan förslagen att öppna upp för mer arbetskraftsinvandring, inte förbjuda tiggeri, stå upp för det fria skolvalet, ge stöd till funktionshindrade och göra förskola med särskild svenskundervisning obligatorisk för nyanlända barn. Den tråden är just att sätta den enskilda individen i centrum och försvara friheten för var och en att forma sitt liv, så länge man inte skadar andra eller utsätter sig själv för stor fara.

Det gör inte den som tigger. Inte den som arbetskraftsinvandrar heller. I båda fallen använder sig enskilda individer av rätten att försöka påverka och förbättra sin situation, genom att söka sig till platser där de bedömer att försörjningsmöjligheterna är större.

Samma sak med assistans till funktionshindrade, vars frihet är att i mesta möjliga mån kunna göra samma saker som andra. Och med skolan och förskolan där barn, oberoende av under vilka omständigheter de växer upp, har rätt att få en kvalitativ utbildning, så att det senare står dem fritt att välja sin framtid.

Det är även här höjda lärarlöner kommer in i bilden, eftersom det krävs kompetens och engagemang för att ge samma möjligheter till alla barn. Precis som att den enskilda eleven som inte utvecklas maximalt i skolan närmast hemmet måste vara fri att söka sig någon annanstans.

De här friheterna, precis som en hel del andra, har många länge tagit för givna, vilket man inte kan göra i dag. Tvärtom angrips fri- och rättigheter från både höger och vänster.

Därför måste liberala partier, oavsett partinamn, alltid stå upp för en politik som sätter den enskilda individen i första rummet.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

LiberalernaInrikespolitikKrönikaLedareLiberalism
Relaterat