• Åke Wredén.
  • Emmanuel Macron.
1/

Bra val för Europa, men dåligt för Putin

Signerat av Åke Wredén

Segern blev tydlig, större än den på sina håll väntades bli.

Den signerade ledartexten är skriven av en medarbetare på tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Emmanuel Macrons framgång räcker dock inte ensam för att Frankrikes politiska kris ska upphöra. För den politiska kursen blir parlamentsvalet i juni avgörande. Att Macron vann med så mycket som 66-34, och segrade i alla regioner utom två, kan öka chanserna för att hans anhängare ska kunna bilda en parlamentsgrupp med tyngd.

Men här är mycket osäkert. Socialistpartiet har splittrats svårt, en stor del av den tidigare ledningen gav redan vid den första valomgången sitt stöd till Macron, efter att partiets ”primärval” lett till nominering av en hopplöst flummig företrädare för vänsterflygeln. Partivänstern har bekämpat socialisternas president och regering.

Kan då en ny allians uppstå mellan socialisternas mer liberalt tänkande flygel och liberala och andra mitteninriktade borgerliga som vill ha en ny reformpolitik i stället för den linje som tidigare presidenten Sarkozy kommit att företräda? Det är osäkert. Det högerborgerliga republikanska partiet föll också på eget grepp genom att ordna ett primärval, där deras mest valbare kandidat överflyglades av François Fillon, som tillhör en hårdare falang och likt åtskilliga republikaner dessutom var benägen till anpassning gentemot Vladimir Putin.

Att Fillon visade sig ha fifflat en del med offentliga medel skadade honom. Tillsammans med socialisternas interna dolkstötar från vänster öppnade det vägen för förnyaren Macron – en liberal ledare för att slå tillbaka nyfascismen.

Det skulle inte vara oväntat om republikanernas partihöger satsar på högermajoritet i parlamentet, gör Macron till huvudmotståndare och i parlamentsvalets andra omgång försöker lita till röster från sådana som stött le Pens extremhöger. Om Frankrikes borgerliga väljare är beredda att godta detta är en annan sak.

Frankrikes dubbla polarisering är ingen nyhet – och sannerligen inte heller ett demokratiskt hälsotecken. Under efterkrigstiden har Frankrike skilt sig från merparten av Västeuropa genom att oftast ha tvåsiffriga röstandelar för de antidemokratiska eller radikaliserat systemfientliga ytterkantspartierna. Det skedde med Front Nationals frammarsch en övergång från kommunistisk till nyfascistisk tyngdpunkt i extremismen

I det här valet har dessutom yttervänstern stärkts. Den delar le Pens och även Donald Trumps fientlighet mot frihandel och EU-samarbete.

Att gaullisterna, numera republikanerna, samt socialisterna så kraftigt dominerat regeringsbildningen under snart 60 år, beror dock inte på att liberaler eller andra mittengrupper saknats. Liberalen François Bayrou fick nästan 19 procent i presidentvalet 2007. Hans tidiga stöd till Macron blev nu viktigt för att dennes kandidatur skulle komma i gång på allvar.

De båda tidigare storpartiernas dominans har byggt på valsystemet, med enmansvalkretsar och byteshandel i dunkla förhandlingar mellan de båda valomgångarna. Vad det kan leda till i nuvarande flytande läge är minst sagt oklart.

Hur som helst fick inte Vladimir Putin den president i Paris han önskade. Inte Jimmie Åkesson (SD) heller. De hoppades båda på den franska nyfascismens seger.

På att ytterhögervågen i Europa sjunker tillbaka tyder även söndagens delstatsval i Schleswig-Holstein, med framgång för både Angela Merkels parti och de tyska liberalerna, samt mycket svagare resultat än väntat för le Pens och Åkessons högerextrema samarbetspartner AfD.

Se där ännu en dålig nyhet för Putin i Kreml!

Läs också

( 4 st )

Läs mer om dessa ämnen

FrankrikeHögerextremisterLedareLiberalismPolitik
Relaterat