En demonstrant under åttaårsfirandet av den tunisiska revolutionen tidigare i år. Foto:

Åtta år efter revolutionen stängs gränser

Gästkrönika av Frida Metso

Åtta år efter att diktatorn Ben Ali lämnade Tunisien, den arabiska vårens första och mest oblodiga seger, står jag i centrala Tunis tillsammans med tårögda personer som firade då.

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Katrineholms-Kuriren med journalistik.

Mycket har förändrats till följd av att en ung frukthandlare satte eld på sig själv. Tunisien är revolutionens vackraste ansikte utåt. Här, i ett land där diktatorn tillträdde utan militärkupp behöll inte armén makten efter hans flykt. De största partierna blev jämnstarka i valen. Resultatet blev långsamt beslutsfattande med stark opposition, en ung demokrati.

Den arabiska våren störtade diktatorer men drevs av vardagliga ekonomiska problem som blivit värre. I sydöstra Tunisien är fattigdomen ökande och hopplösheten större när varken revolution eller demokrati levererat bättring. Landet delas i de som har fått möjligheter i ett fritt samhälle – inte minst de som levde i exil och nu återvänt som en ny överklass – och de fattiga som nu i transparens ser hur illa ute Tunisien är.

Avsaknaden av diktator har dessutom lett till fler småbrott och en uppfattat sämre möjlighet att skoningslöst skydda sig mot misstänkta terrorister, och dåd mot turistorter har drabbat servicesektorn. De flesta tunisier jag talar med vill söka försörjning utomlands, vilket tidigare var enkelt, som när svenskar reser till Norge. Andra tunisier, de som ser möjligheter att demokratiskt bygga landet, ser ner på dem som vill lämna trots att de ofta gjort detsamma – utbildat sig utomlands för att återvända konkurrenskraftiga.

2011 lämnade 28 000 tunisier sitt land, framför allt för arbete i Italien. Revolutionens kaos gjorde gränserna håliga. I dag är gränspolitik en av Tunisiens viktigaste inkomstkällor. I avtal med EU håller Tunisien migranter borta från unionen, vänder båtar tillbaka till egen hamn och återtar asylsökande. Fokus på gränspolitik har gjort att den planerade nationella asyllagen prioriterats ner, så flyktingar kan i mycket låg utsträckning få skydd här – vilket förstås driver dem vidare över havet.

Tunisien var ett transitland för flyktingar, nu effektivt stängt.

Tunisier själva stoppas från att fly, vilket några behöver: HBTQ-personer hotas, tortyr förekommer. Men framför allt behöver tunisier arbete. I oktober förra året var 45 procent av migranterna som anlände Italien tunisier.

När människor rör sig för att försörja sig i form av cirkulär migration får Tunisien bättre förutsättningar, så kallat andrum, för reformer – färre arbetslösa här och pengar sänds hem. Italien har tidigare svalt den informella arbetskraften, men återigen drabbas tunisierna av den nya flyktingpolitiken. Italien stänger nu sina gränser mot alla. Ökad gränskontroll har dessutom skurit av den lukrativa gränshandeln med Libyen, så fattigdomen ökar av flera skäl kopplat till murar och stängsel – viljan att hålla flyktingar ute ur EU börjar kosta allt mer för allt fler. Mina nya vänner som firade 2011 är dämpade och oroade.

De, och vi, får se vad den unga demokratin kan leverera i en värld som slutit sig.

Frida Metso är psykolog och liberal debattör.

Läs också

( 4 st )

Läs mer om dessa ämnen

DemokratiFlyktingpolitikKrönikaUtrikespolitik
Relaterat