Krönikören Anton Swärdhagen (i mitten till höger) tillsammans med Rasmus Viberg och resten av låtsasbandet strax innan sändning en av Melodifestivalens första deltävling 2011 i Luleå.
Det är den 5 februari 2011. Jag står bakom scenen på Coop Norrbotten arena i Luleå medan Abbe, en lång karl med pannlampa, sträcker sig innanför min tröja. Han ska dra en sladd mellan mottagaren vid midjan och de diskreta öronsnäckor jag har för att kunna höra musiken. Om några minuter är det dags för oss att gå in på scenen. Vi är sminkande, friserade och klädda av experter. Jag har en lånad elbas i Paul McCartney-modell. Flera tusen människor är på plats i arenan och tre miljoner tv-tittare sitter bänkade i sina soffor. Ingen press.
Det är den första deltävlingen till årets upplaga av Melodifestivalen. Jag och några andra långhåriga killar har handplockats baserat på utseende och ålder. En ung artist som heter Rasmus Viberg ska lanseras och vi utgör hans band.
Eller, band är en rätt generös term i sammanhanget. Låten vi ska "uppträda" med är helt och hållet skapad i en dator och har inga riktiga instrument. Trots att vi är riktiga musiker är vi bara här för att låtsas spela, på instrument som inte är inkopplade. Det här är standard i Mello, får jag höra av de representanter från skivbolaget som har rest hit med oss. Sedan drygt 20 år tillbaka uppträder i stort sett alla artister med "singback", alltså att man sjunger live till förinspelad musik. Orkestern har gått i pension.
Av alla åtta bidrag som tävlar idag – bland andra erfarna artister som Pernilla Andersson – är det bara ett instrument som är inkopplat och kommer att höras i högtalarna. Det är gitarristen från godispop-bandet Le Kid, som spelar precis innan oss. Han gjorde det för att få rubriker, berättar han.
Krönikören Anton Swärdhagen i sminklogen och backstage under en deltävling av Melodifestivalen 2011 i Luleå.
Men vi får i alla fall sjunga på riktigt och tillsammans med två extra körare bakom scenen klämmer vi i för allt vi är värda. Hela kvällen slutar dock med att vi kommer näst sist. Låtsasbandet får flyga hem igen efter sitt första och enda gig. Men lika nöjd för det är jag. Mello har aldrig varit min musikdröm, jag åkte med för att ha roligt. Och roligt var det verkligen!
Jag fick äta så mycket jag ville från fikabuffén bakom scenen, dansa med programledaren Rickard Olsson på efterfesten och framförallt känna hur det var att uppträda för tusentals människor. Ingen av oss lär någonsin få en större publik. Och det känns faktiskt rätt skönt.