Ukrainas nästa president heter Volodymyr Zelenskij. Hans seger i söndags i valets andra omgång mot den sittande presidenten Petro Porosjenko var överlägsen – 73 procent mot 24 (med resten ogiltiga röster).
Segermarginalen överraskade mig. Jag trodde att det politiska system som omger Porosjenko skulle vara livskraftigare. Så blev det inte. Zelenskijs kombination av nytt ansikte i politiken och kändisskap – han är skådespelare och komiker – tillsammans med en smart kampanj utanför traditionella medier var ett framgångsrecept.
Att så skedde är både dåligt och bra. Dåligt för att Ukraina nu kommer att ta klivet in i det okända, med en politisk gröngöling med dimmigt program i ledningen av en svag stat mitt i ett krig. Bra för att det styrande systemets oförmåga att kväva en uppstickare är etttecken på fungerande politisk konkurrens. Den här typen av fredliga maktskiften i fria val tillhör sådant som definierar en demokrati.
I diskussionerna om framtiden gäller det att sålla bort stickspår. Zelenskijs tydliga ryskspråkighet är ett sådant. Ryska är sannolikt det mest talade språket i Ukraina och säger i sig inget om en ukrainsk politikers värderingar eller grad av patriotism.
Ett liknande stickspår är resonemang om utsikterna för förbättrade relationer med Ryssland. Den saken har väldigt lite att göra med vem som sitter på presidentposten i Ukraina, utan bestäms i Kreml, där beslutet att ockupera Krim och föra krig mot Ukraina fattades. Zelenskij har inget annat politiskt mandat än att följa samma linje som nuvarande president Porosjenko – stärka krigsförmågan och hävda Ukrainas territoriella integritet, liksom att fortsätta närmandet till EU.
En annan sak bör däremot lyftas fram. Politikermissnöjet och antietablissemangsopinionen har hittills inte omvandlats i starkt stöd för intoleranta krafter. Att man i ett land som gärna pekas ut som särskilt belastat av antisemitism har valt en president med judisk bakgrund är en intressant detalj.
Här har Ukraina visat större resning än en del mer ”mogna” demokratier i väst.