Det gäller exempelvis i de kommuner som erbjuder barn till hemmavarande föräldrar att vara i förskolan på heltid. Mångas spontana reaktion är att det är bra, utan en tanke på att det innebär ökade kostnader, med motiveringen att det borde vara självklart att människor ska få välja själva.
Men det är just vad det inte är. Inte när det handlar om saker som vi betalar gemensamt med skattepengar. Då kommer valfriheten alltid att regleras. Antingen genom att det som erbjuds har tydliga gränser eller genom högre skatter, vilket minskar valfriheten för den som har tjänat pengarna, som kanske hade velat lägga dem på någonting annat.
Det här är viktigt att ha i bakhuvudet under de närmaste åren. Sannolikt kommer kostnaden att öka för att behålla den standard vi har i dag.Att under samma period förvänta sig guldkant är alltså att bädda för besvikelser.
Trots det är det vad många gör. Den privata standardhöjningen, som bland annat beror på stora reallöneökningar, har gjort att allt fler har vant sig vid att kunna välja och få skräddarsydda lösningar. Det fungerar inte alltid inom det offentliga, som till sin natur är kollektiv verksamhet.
Ett tydligt exempel märktes i söndags när Malin Berghagen, dotter till Barbro ”Lill-Babs” Svensson, rasade över maten som hennes mamma serverades när hon var inlagd på sjukhus. Den som väntade sig misär blir besviken. Bilderna som hon lade upp på sin blogg visar vanlig storköksmat, som wallenbergare och potatismos med tillbehör: ”När det gäller färska grönsaker får dom isbergssallad, tomater och gurka. På riktigt!!!?????”
Även om salladsblandningen låter normal hade Berghagen – och kanske även Lill-Babs – andra preferenser. Därför tog hon och hennes systrar saken i egna händer och ordnade specialmat, vilket det står alla fritt att göra.
Däremot är själva grejen, att bli förfärad över att saker som vi finansierar gemensamt inte är precis enligt de egna preferenserna, ett återkommande fenomen. Det handlar då inte om rättmätig kritik, som långa väntetider i vården eller att skolan får anmärkningar av Skolinspektionen, utan om att man har en väldigt specifik idé om hur någonting ska vara och förutsätter att den överensstämmer med verkligheten.
Prov på det finns i Philip Lerulfs senaste bok ”Marionetterna”, som handlar om socialförsäkringssystemen. Där uttrycker han problemet med orden: ”Alla kan projicera sina önskningar och förhoppningar på modellen och i likhet med berättelsen om galten Särimner, som slaktades på kvällen enbart för att återuppstå dagen därpå, tycks det inte finnas något slut på välfärdens resurser”.
Samtidigt vet alla att det är precis vad det gör. Och lösningen, både inom välfärden och socialförsäkringarna, är ökad transparens. Det måste vara tydligt vad man kan förvänta sig, så att dröm och verklighet ligger så nära varandra som möjligt, för att på så sätt minska antalet besvikelser. Alternativt kan den som vill ha en annan standard börja driva på för att förändra i den riktningen, eller rikta in sig på att göra som Berghagen: betala själv.
För lika rimligt som att ställa frågan ”vad får jag för mina skattepengar?”, är det att vända på tankegången. Var går gränsen för vad mina skattepengar ska användas till?