Tidningen har pratat med hans dåvarande politikerkollegor, läst Strengnäs Tidning och presterat en vinkel. Rubriken ”Ulf Kristerssons arv i Strängnäs: ’Ideologiskt drivet – jätteförluster’” satte bilden som en rad socialdemokrater valde att spinna vidare på.
”Tänker han sköta Sverige på samma sätt som han skötte Strängnäs?” frågade justitieminister Morgan Johansson (S) på Twitter i söndags.
En del av oss som har följt Strängnäspolitiken kontinuerligt, i stället för att göra tillfälliga nedslag, har en lite annorlunda bild.
Kristersson kom in i kommunpolitiken med ambition, energi och skapligt hårda nypor. Det blev en kulturkrock med det sävliga Strängnäsetablissemanget, representerat av framför allt en äldre generation från C och FP som hade suttit i olika Strängnässtyren nästan oavbrutet sedan kommunsammanslagningen 1971.
Kristersson drev på hårt men han var, till skillnad mot det gamla gardet, noga med öppenhet och formell ansvarighet, att beslut inte skulle fattas i slutna rum. Han var även den första Strängnäspolitikern som på allvar ifrågasatte föreställningen att Strängnäs var för fint för att samarbeta med grannkommunerna.
Var Kristersson överideologisk? Knappast. Försöket 2003 att pröva energibolaget Sevab för försäljning är egentligen det enda exemplet. Idén kom dock inte från Kristersson utan hade diskuterats i kommunen i flera år.
När det gäller Sevab finns en annan historia som har fått stor betydelse för Strängnäsborna men har utelämnats av SvD. Kristersson och Moderaterna var motståndare till bygget av ett nytt, dyrt kraftvärmeverk. Om anläggningen ändå skulle byggas ville de se en annan riskfördelning med minoritetsägaren Eskilstuna.
Men de andra politikerna ville köra på. Den främste förespråkaren var Anders Svensson (FP)– ja, just han som får agera sanningsvittne i SvD. Det nya kraftvärmeverket skulle bli ”en vinstmaskin utan dess like”, sa Svensson och tyckte därför inte att Eskilstuna skulle delta mer än absolut nödvändigt.
Moderaterna fick ett löfte om en utredning om ett gemensamt driftsbolag med Eskilstuna, ett fullmäktigebeslut som C, FPoch S sedan gjorde sitt bästa för att inte följa.
Men kraftvärmeverket, en investering på 400 miljoner för Strängnäs, blev ingen vinstmaskin. Tvärtom gav fjärrvärmerörelsen Sevab mångmiljonförluster i flera år. Först när Strängnäs lärt sig den dyra läxan med missriktad lokalpatriotism, och långt efter att Kristersson lämnat Strängnäspolitiken, bildades det gemensamma bolaget med Eskilstuna.
SvD skriver att Kristersson lanserade ”utförsäljning av kommunens fastigheter – bland dem skolor, förskolor och ålderdomshem – till det kommunala bostadsbolaget”. Det gjorde han, men det är som synes inte en försäljning, utan omorganisation som gör det lättare att se kostnaderna för lokalhyror.
Bakgrunden till flytten av Thomasgymnasiet till P10-området var undermåliga lokaler och en stor ökning av antalet gymnasieelever. Beslutet fattades 2006 i bred politisk enighet. ”Det här är helt rätt. Det extra det kostar oss att flytta tror jag vi vinner i att skolan blir bättre”, sa dåvarande oppositionsrådet Tord Tjernström (S). Ingen av dem som nu är efterkloka hade någon bättre idé då.
Det finns mycket kritiskt att säga om Ulf Kristerssons insatser som finanskommunalråd i Strängnäs. Men Svenska Dagbladets berättelse om en politiker som dundrade in och skapade problem för kommunen är inte sann. Jämfört med de ledande politikerna före och efter honom i Strängnäs är Kristersson en av de bättre.