Orsaken är inte att intresse saknas. Enligt Anders Månsson vid kommunen läser cirka 200 elever franska, 650 tyska och 1000 spanska. I höst, när språkundervisningen enligt nya direktiv i läroplanen inte längre ska inledas i sjuan utan i sexan, uppstår logistiska problem eftersom mellanstadieskolorna inte har språklärare. Sexorna kommer därför att bussas till högstadieskolor. Av praktiska och ekonomiska skäl har kommunen i samband med nyordningen valt att begränsa elevernas val till de två populäraste språken, spanska och tyska, bland annat med motiveringen att det är en prioriteringsfråga hur skattemedel används. (P4 Kristianstad, 21/12-2017)
Därmed borde Kristianstad i princip diskvalificera sig från att vara ansvarig för barn och ungas utbildning och bildningsresa.
Inte för att kommunen bryter mot regelverket, som säger att huvudmannen ska erbjuda minst två av språken franska, spanska och tyska, sträva efter att erbjuda andra språk, samt inte behöver anordna undervisning i ett språk om färre än fem söker (Skolverket, 12/3-2016). Utan för att huvudmän som ska rusta elever för en framtid, som för det mesta kommer att vara i Europa, bör markera vikten av att studera tyska och franska, som fortfarande är mer gångbara inom EU än spanska – förutom under charterresan.
Om franska eller tyska saknas som alternativ blir signalen att det språket är mindre viktigt eller kanske till och med onödigt. Dessutom kommer antalet i Sverige som behärskar de stora EU-språken att dala ännu mer, precis som antalet utbildade språklärare.
Lösningen är inte att låta "naturen" ha sin gång. I stället borde det vara obligatoriskt för alla högstadieelever att läsa ett modernt språk, förutsatt att det inte finns särskilda skäl. Frånvaron av tyska, spanska eller franska i slutbetyget får inte bottna i lathet eller tristess, utan ska bero på att eleven, trots insatser från skolan, riskerade att bli underkänd i flera ämnen. Att läsa extra engelska och svenska, som många gör i dag på bekostnad av ett tredje språk, fårinte vara ett likvärdigt alternativ bland andra.
Vidare bör alla skolor vara skyldiga att erbjuda alla tre språken, även om färre än fem väljer exempelvis franska. Antingen får undervisningen ske i en liten grupp, kanske med hjälp av en distanslärare, eller tillsammans med elever från närliggande skolor. Den som drömmer om en framtid som tolk, reseledare på Rivieran eller i Europaparlamentet ska inte sinkas i starten av att han eller hon råkar vara uppväxt i fel kommun.
Om det underlättar för skolorna kan regeringen revidera läroplanen och låta kommunerna välja om de ska börja med moderna språk i sexan eller sjuan, förutsatt att eleverna, när de slutar grundskolan, har fått den undervisningstid som de har rätt till. Ändringen är ett litet pris att betala för att bildningslikgiltiga kommuner inte ska lockas att stryka franska från schemat.
Elevernas rätt att välja det språk som matchar deras framtidsplaner, får aldrig ligga i vågskålen för att balanseraden kommunala budgeten.