I höstens val röstar alla på det parti som de sympatiserar mest med. Sedan ser vi hur stort stöd vart och ett får, vilka som blir kvar i riksdagen och vilka som åker ur. Därefter är det upp till ett eller ett par att bilda regering.
För det är inte sant att det inte kan bli en alliansregering om Kristdemokraterna inte sitter i riksdagen, vilket KD-ledaren Ebba Busch Thor hävdar. Det beror på hur mandaten fördelas i övrigt, precis som i alla demokratiska val. Om exempelvis både KD och MP hamnar under fyraprocentsspärrentar de sannolikt i princip ut varandra på höger-vänster-skalan.
Det är inte riktigt så alla väljare resonerar. Cirka tre av tio kan tänka sig att stödrösta på ett parti som inte är deras förstahandsval, enligt Aftonbladet/Inizios undersökning som presenterades i helgen. I valet 2014 var siffran 20 procent, enligt vallokalsundersökningen.
Det är helt i sin ordning. Alla är fria att lägga sin röst på valfritt parti. Till och med det man gillar minst eller för all del ett som inte finns, som Kalle Anka-partiet.
Däremot leder stödröster till att partier med klen bas hålls över vattenytan med konstgjord andning. Därmed riskerar en politisk riktning med få sympatisörer att kapa åt sig oproportionerligt stort genomslag, i stället för att det impopulära partiet antingen förändrar sig eller, om inte dör, så tar en minst fyraårig paus från riksdagsarbetet.
I ett första skede skulle en riksdagsexit sannolikt leda till tumult, eftersom det inte hör till vanligheterna att partier som väl kommit in åker ur. Senast det hände, 1994, handlade det om sönderfallna Ny demokrati. Samtidigt vore det inte jättekonstigt om ökad rotation blir allt vanligare, när det inte finns fem utan åtta riksdagspartier och ytterligare ett par som vill in.
För det kommer inte att hålla i längden att bara fylla på i plenisalen. Det finns heller inget egenvärde i att ha kvar de partier ”som vi alltid har haft”.
Förr eller senare måste några åka ur.