En tumregel för medier med ansvarig utgivare är hellre en gång för lite än en för mycket. Ungefär som att domstolar jobbar enligt principen att hellre fria än fälla.
Det här är särskilt viktigt att värna i dag, när rykten snabbt börjar cirkulera på nätet. Inte minst i sociala medier.
Det senaste exemplet är riksdagsledamoten som anklagas för att ha utsatt kvinnor för sexuella trakasserier och som på tisdagen meddelade att han går ur Miljöpartiet och blir politisk vilde. Det tog bara några minuter efter att partiutträdet blev offentligt – sedan restes kraven på namnpublicering.
Och visst, det är rimligt att svenska folket får veta vilket parti eller icke-parti samtliga riksdagsledamöter tillhör, eftersom det handlar om förtroendevalda som representerar oss i Sveriges högsta beslutande organ. Men det gör ingenting, och det är absolut inte att hålla någon om ryggen, om namnet inte exponeras omedelbart.
När, eller om, någon ska gå ifrån att vara ”riksdagsledamoten” till Stefan Nilsson är inte ett beslut som ska tas med en axelryckning av den reporter som uppdaterar webben just då. Beslutet ligger hos ansvarig utgivare, som behöver värdera de nya uppgifterna, kanske bolla frågan med någon, för att sedan sätta ner foten.
Den processen måste tillåtas ta mer än två minuter. Annars kommer flera onödiga misstag att ske, som kan knäcka enskilda individer.
Ett annat återkommande argument för att etablerade medier ska köra ut namn och bild är att ”alla” redan vet, eftersom uppgifterna finns på ”nätet”. Det är en usel motivering.
Dels för att långt ifrån alla vet. Enligt en undersökning från Novus fick nästan 6 av 10 reda på anklagelserna mot programledarenMartin Timell via press, radio eller tv, drygt 20 procent via sociala medier och lika många kände inte till dem.
Dels för att ”nätet” kan ha fel. Så var det i fallet med MP-riksdagsledamoten, där det spekulerades vilt och sanningslöst på Flashback om en helt annan riksdagsledamot, bland annat med grovt rasistiska förtecken, vilket inte är första gången.
Förra året dog medlemmarna och managern i en brittisk popgrupp, när deras bil körde i full fart moten broöppning i Södertälje. Under det dygn som gick från olyckan tills de omkomnas nationalitet blev känd, flödade flera internetsidor av rasism, den gången med udden särskilt riktad mot syrianer.
Samma sak efter Anders Behring Breiviks terrordåd, där ”islamistspåret” var så inpräntatatt den norska polisen gick ut med att den gripna var ”etnisk norrman”.
Inget av det här betyder att spekulationer på nätet aldrig är sanna. Men att en uppgift som kan vara sann räcker till en lång tråd på Flashback, en hatstorm på Twitter och flera blogginlägg, betyder inte att det räcker för att övertyga en ansvarig utgivare.
Det är det som är den största skillnaden mellan nya och gamla medier. De senaretar ansvar, värderar fakta och kan både anmälas och fällas.
Däremot kommer ingen att ställas till svars på Flashback. Varken för rasismen mot, eller det felaktiga utpekandet av, den andra riksdagsledamoten från Miljöpartiet.