Då har vuxna människor gett järnet, blivit analyserade i halvlek, kommenterade i direktsändning och påhejade av mångdubbelt fler. Trots det är vi, när slutsignalen ljuder, tillbaka vid avspark, utan någon självklar vinnare eller förlorare.
Samma känsla uppstår sannolikt i morgon. Inte bara hos mig, utan hos många partier och sympatisörer, som under mandatperioden troligtvis kommer att lägga en hel del krut på eftervalsanalysen.
I den bästa av världar stannar de inte vid om partiet drev heta frågor, nådde fram till väljarna och ifall partiledaren gick igenom rutan. Förhoppningsvis ifrågasätter de även varför stora delar av valrörelsen, som pågått åtminstone sedan decemberöverenskommelsen föll hösten 2015, kretsade kring ett falskt narrativ.
Uttrycket kommer från Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi och författare till boken ”Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender” (DN, 6/7). För Sverige handlar det om en beskrivning av ett land i fritt fall, med urusel ekonomi, en offentlig sektor på randen till kollaps och förorter som står i brand.
Budskapet sprids genom att välja ut nyheter som passar in i berättelsen, som var och en för sig är sanna, men när man lägger ihop bitarna blir helheten inte rätt. I stället skapas ”ett helt nytt ramverk inom vilket världen förstås”.
Nu är det varken unikt eller konstigt att olika grupper försöker lägga beslag på problemformuleringsprivilegiet. Däremot är det anmärkningsvärt att många politiker, med visst stöd av medier, legitimerar Golgatavandringen genom att ensidigt fokusera på det negativa och prata om att ta människors oro på allvar, när utgångspunkten är falsk.
Dels eftersom den som har en ärlig ambition att ta oron på allvar måste ringa in hur problemet ser ut och gå till botten med de verkliga orsakerna. Dels eftersom det finns en sorts partier som stiger i opinionen när oron griper tag i politiken och samhällsdebatten: populisterna.
Ämnet behandlades på tankesmedjan Futurions seminarium ”Skev självbild – självuppfyllande profetia?” i slutet av augusti. Men inte med samma infallsvinkel som dominerar samhällsdebatten.
I stället förklarade Carl Melin, forskningsledare på Futurion och författare till rapporten ”Populismens verkliga orsaker – om automatisering och andra förändringar i arbetslivet”, att högerpopulismens starka framväxt, som har skett samtidigt i många västländer, sammanfaller med två saker: finanskrisen och omställningen på arbetsmarknaden, där allt fler jobb försvinner som en följd av automatiseringen, digitaliseringen och globaliseringen. Det gäller framför allt så kallade högstatusjobb inom industrin, som traditionellt innehas av män och inte kräver akademisk utbildning.
Då, när många riskerar sina jobb, sprids oro. Inte bara på grund av att försörjningen är hotad, utan även för att personens sociala status och roll som samhällsbyggare riskerar att förändras.
I rapporten visar Carl Melin på sambandet mellan en ökad arbetsmarknadsoro och det ökade stödet för populistiska partier, vars företrädare säger precis det som människor vill höra: den jobbiga situationen är inte ditt fel, vilket visserligen är sant. Men de som tar oron på allvar stoppar inte utvecklingen på arbetsmarknaden eller skyller på politiker eller invandrare. I stället förklarar man vad läget beror på och pekar ut riktningen, genom att ta fram konkret politik för att alla ska känna att de får del av tillväxten.
Även de som väljer en icke-akademisk karriär behöver veta att de har en plats när jobben förändras, vilket ställer krav på goda ekonomiska och praktiska möjligheter till omskolning och vidareutbildning. Däremot fungerar inte populisternas favoritförslag, som handelshinder, teknikmotstånd och invandringsstopp.
Det borde valrörelsen ha handlat om.