På den tiden som jag fyllde moppe krävdes inget körkort. Men jag hade ofta, klart och tydligt deklarerat att jag inte ville ha en moped i 15-årspresent. Men motorfantasten pappa ville och det var inte vilken moped som helst han kom rullande med på födelsedagsmorgonen. En militärgrön gubbvespa gjorde inte tonåringen i mig glad. Viss osämja uppstod men till slut gav jag vespan en chans och tog en sväng. Efter en kilometer träffade jag polisen som konstaterade att jag inte hade hjälm och skjutsade. Efter vidare kontroll upptäcktes dessutom att vespan var oförsäkrad.
På den andra svängen ledsnade vespan och ville ledas hem. Då ledsnade jag på riktigt och pappa tog tillbaka den bulliga, gubbiga moppen. Han startade den ibland, mekade med den, lackade den vit men på något sätt hamnade den i brorsans garage och blev stående. År efter år tills brorsan tyckte att den tog för mycket plats. När jag för andra gången fick den gamla vespan var jag överlycklig.
Den har lika många år på nacken som jag men har ju sovit törnrosasömn större delen av sitt liv så den är fortfarande grann att titta på. Och går gör den också, om än inte så fort. Passar mig perfekt. Tack pappa!