Ingen mindre än Erik Axel Karlfeldt åstadkom de här rimmen till den kränkta upprördhetens lov.
I denna värld så fräck och dum,
må mycken vrede hava rum,
och det är skam att vara ljum.
Karlfeldt kunde ju inte ana hur det ibland skulle komma att låta på Twitter och Facebook, eller i radions Ring P1. Han dog 1931. Radio var han inte förtjust i. "All världens missljud svävar över taken", skrev han, med syftning på bland annat diktatorn Mussolinis "bombasmer från Rom".
Men tyvärr, dikten "Om en tillbörlig vrede" (1901) ger ingen god bismak i denna näthatets tid.
Rätten att vara oresonligt arg, visa sin upprördhet, och skälla på invanda hatobjekt tycks vara starkt känd. Så starkt att den dränker förmågan att utnyttja en annan rätt vi har – nämligen att tänka efter.
Det är ju inte mot lagen att vara arg, och visa vrede i tal och skrift. Lagen tillåter det allra mesta, och så skall det vara. Yttrandefrihetens lagliga gränser är vida, men långt innan dess stöter man på gränser för takt och ton, sans och balans.
Förväxla inte vrede med rättskänsla. Det skrev en klok man, som betydde mycket för demokratisk samtalskultur i Sverige. Hans Larsson var lärare på folkhögskola och blev professor i filosofi, där han aktade sig för storstilade systembyggen men intresserade sig för psykologi och dialog.
Han påverkade en hel generation i folkrörelser och partier, mest inom liberalism och arbetarrörelse. I Stockholm är han en icke-person – så kan det gå med den som gör något stort i Lund.
Men en hel rad av de stora antinazisterna, de som mer än andra inspirerade den demokratiska vakthållningen mot extremismen, var på ett eller annat sätt Hans Larssons lärljungar. Torsten Fogelqvist på Dagens Nyheter. Torgny Segerstedt på Handelstidningen. Alf Ahlberg, den liberale och kristne folkbildaren, rektor på arbetarrörelsens Brunnsvik.
Hans Larsson deltog själv i kampen, på äldre dagar skrev han ofta hos Segerstedt i Handelstidningen. När extremism och kris hade fört Europa mot avgrunden varnade den lågmälde Hans Larsson för förväxlingen av vrede med rättskänsla. Nog behövs å ena sidan ofta ett mått av upprördhet för att opinion ska vakna och reformer bli gjorda. Då kan vrede ge eftertryck åt rättskänslan.
Men en oresonlig vrede, den flammande ilskan som inte lämnar plats för frågor, nyanser och andras argument, den är något annat. Vredespassionen har satt fula spår i världshistorien, liksom dagligen i vardagslivet, skrev Hans Larsson.
Så är det idag med. Vrede över påstådda eller verkliga orättvisor går så ofta ut på att den egna gruppen ska ha, utan hänsyn till andra. Än farligare är vrede mot dem som är annorlunda, det korta steget före hatet, med rashatet i nästa kliv.
Kris och extremism kastar åter skuggor över Europa. Näthatets tonläge och hänsynslöshet var ett huvudinslag i Donald Trumps propaganda på vägen mot Vita Huset.
Då måste vi minnas att det som lyckats inte blir rätt och anständigt bara för att det lyckats. Ilskan är en synnerligen farlig kompass att navigera med. Hans Larsson varnade på goda grunder: I missnöjets och grupphatets politik tar vrede, förakt och syndabockstänkande överhanden – och föser rättskänslan åt sidan.