Det handlar om användningen av den schablonersättning på omkring 45 000 kronor i månaden som varje ledamot får. Under en mandatperiod blir det 2,7 miljoner.
Detta är ett belopp som betalas ut utöver traktamenten, ersättningar för resekostnader och annat som är kopplat till uppdraget som Europaparlamentariker. En grundtanke med de 45 000 kronorna är att täcka kostnader för att ha direktkontakt med väljarna via ett kontor i valkretsen, som för många ledamöter är en del av hemlandet, som Warszawa eller nordvästra Italien. För Sverige är hela landet en valkrets.
I övrigt kan pengarna användas till ”representation, datorer och telefoner samt anordnande av konferenser och utställningar”, som det står i informationen på Europaparlamentets hemsida.
Det finns dock inga redovisningskrav och inga möjligheter till intern kontroll från parlamentet. Inte heller är ledamöterna skyldiga att offentliggöra utgifterna så att de kan granskas av exempelvis journalister.
Europaparlamentet, och samtliga svenska ledamöter, röstade förra veckan för att ersättningen inte får användas till personliga utgifter, bidrag och donationer, samt att oanvända pengar ska betalas tillbaka.
Det är anmärkningsvärt att sådant måste påpekas i ett parlamentsbeslut.
Men i praktiken är det luft, eftersom redovisningsplikt saknas. Samma sak kan sägas om ledamöters påståenden att de följer regelverket – som är ett standardsvar från Europaparlamentariker – ifall de inte visar hur de använder pengarna.
Det finns ledamöter som offentliggör allt frivilligt. Som Jean Lambert, som företräder det gröna partiet i England. den märkligaste av förklaringar. Ersättningen används till att driva tre kontor, säger han till SvD. Men han vill inte berätta var de ligger. Till saken hör att Lundgrens kontor i Bryssel och Strasbourg är helt betalda med andra EU-medel.
Det är en oacceptabel attityd. Pengar kopplade till uppdraget som parlamentariker ska användas till det och inte till något annat. I Sverige råder offentlighet kring dylika ersättningar och svenska skattebetalare bör kunna kräva samma öppenhet från svenska folkvalda, även om de företräder oss i Europaparlamentet.