HÀromdagen hittade jag en gammal skokartong fullproppad med brev frÄn nÀr jag var liten. Det Àr fÄ saker som ger mig en sÄdan nostalgitripp som att Äter igen öppna upp brev frÄn barndomsvÀnner, gamla pojkvÀnner och vÀnner man glömt att man haft. NÀr jag satt och blÀddrade igenom alla dessa brev slog det mig hur enkel barndomens vÀnskap kan te sig. Helt plötsligt Àr man bÀsta vÀnner eftersom man gillar samma seriekaraktÀr (tydligen Amanda Woodward i Melrose place för min del) eller för att man bÄda gillar att sjunga.
Som vuxen ser vÀnskapen nÄgot annorlunda ut, man förvÀntar sig mer Àn att man bÄda gillar att sjunga eller glo pÄ en serie. Man mÄste höra av sig för att hÄlla kontakten och man mÄste hinna ses nÄgon gÄng ibland. Det krÀvs helt enkelt lite mer om man vill vara bra vÀnner.
Men om du frÄgar mig Àr den djupa och förmodligen mer krÀvande vÀnskapen vÀrd tusen gÄnger mer Àn alla ytliga vÀnskaper tillsammans.