Katrineholms-Kuriren var förstås på plats, och på hade på måndagen 26/8 1918 ett utförligt referat. Artikeln var mer än två och en halv gånger så lång som den här krönikan. Den är en riktig godbit som tidsbild och historiskt dokument, och har dykt under förberedelserna för den lilla artikeln tre gånger i veckan om vad som stod i tidningen, för 10, 25. 50 eller 100 år sedan.
Världskriget hade pågått i fyra år, det började bli svårt med matförsörjningen i det neutrala Sverige. Men Branting har överraskats över att situationen inte är lika svår i Frankrike och Storbritannien. Han skildrar stämningen i båda länderna, och berömmer amerikanska och australiska trupper som kommit som förstärkning.
Det är politiskt och som reportage mycket intressant. Den stora publiken, liksom Katrineholms-Kurirens läsare, måste ha fått en direktrapport av ett slag som annars var omöjlig före radion och med storkrig i Europa. Ändå säger Branting inget om det viktigaste med resan, en mycket känslig sak. Han åkte till Paris och London för att vädja till regeringarna där att skicka en armé till Ryssland för att snabbt slå ned kommunistregimen, innan den hunnit koppla ett hårt grepp om makten och likvidera de demokratiska krafterna. Numera är det känt att Branting försökte, liksom att Frankrike och Storbritannien var så hårt trängda av tyskarna att de inte hade krafter nog att då öppna en ny front med utsatta transportvägar.
Branting har ett drygt halvår tidigare lämnat ifrån sig posten som finansminister, där han vantrivts oerhört och redan efter tre månader stigit av. Som partiledare i ett av regeringspartierna är han central i det parlamentariska underlaget för koalitionsregeringen som tillträtt knappt tio månader tidigare, med liberalen Nils Edén som statsminister.
Några månader senare är Branting ordförande i det riksdagsutskott där högeroppositionen viker sig och efter en del smärre ändringar godtar Edénregeringens förslag om allmän och lika rösträtt. Detta gör slut på Första Kammarens ställning som maktorgan för en höger stödd på graderad rösträtt. Tillsammans med liberalen och nykterhetsledaren Svante Kvarnzelius är Branting smidig och konstruktiv i utskottsarbetet. De möjliggör att man skriver sig samman så att regeringssidan får med sig högern när denna ger upp och finner sig i demokratins seger.
Av kommunisterna kallades den insatsen för "det stora förräderiet". De drev ett par år senare valkampanj med kravet att göra Sverige till Sovjetrepublik. De hånade och avskydde Hjalmar Branting, som entydigt valt demokratin och tagit avstånd från Sovjet.
Brantings demokratiska övertygelse är också en viktig del i hans budskap augustisöndagen i Katrineholm. Han understryker att regeringarna i London och Frankrike har demokratin som grund, och att fransmännen inte vill ha fred enligt "bolsjevikiskt recept", alltså revolution följd av stora landavträdelser till segrande tyskar. Den tyska regeringen, som vid den tiden helt dominerades av arméledningen, ser Branting – helt riktigt i historiens ljus – som ett klickvälde utan demokratisk grund.
Det måste ha varit en intressant eftermiddag i Folkets Park. Och Katrineholms-Kuriren förmedlade det väsentliga till långt fler än de 800 i parken.