Ofta behövs först sjukhusvård. Sedan ska äldrevård eller annan omsorg kunna ta över snabbt, när mer tid i sjukhussäng inte behövs. Vid årsskiftet ändras lagen om detta, efter beslut av en enig riksdag.
Men grunderna är desamma som sedan 1990. Då äldrevård behövs, inte säng på sjukhusklinik, ska kommunen ta över. Det duger inte att vänta och låta besvär och kostnader stanna på landstinget en tid till. Lagändringen är inte ett sätt att låta Katrineholms kommun – eller någon annan – bära bördor som inte hör hemma på kommunal nivå.
När det från Katrineholms vård- och omsorgsförvaltning heter att det kan kosta 11 miljoner per år – eller mer – eller mindre – är det inte bara osäkra summor. Det är en ensidig beskrivning. Visserligen tar kommunens kostnadsansvar över från landstinget med en frist på tre eller fyra dagar efter att sjukhuset meddelat attutskrivning är på gång. Efter det får den kommun som inte ordnar äldrevård börja betala till landstinget – för att någon som inte behöver vara på kliniken ändå tar upp plats där.Trots de gamla reglerna har onödig tid på sjukhus varierat över riket, mellan två och sju dagar.
Men även kraven på landstinget stramas upp. Hela lagändringen har att göra med att mycket mer vårdarbete i dag utförs utanför sjukhusen, inte på slutenvårdskliniker. Det är ett stort framsteg som skett.
Men landstinget måste framöver förvarna kommunen så snart någon läggs in och läkaren förutser att kommunal vård behövs efter utskrivning. Detta inskrivningsmeddelande – samt kallelse från landstingssidan till vårdplanering – är villkor för att kommunen ska betala om utskrivning försenas av brist på äldrevård. Lagens tidsfrister gäller om landsting och kommuner inte kommer överens om rutiner och regler för vissa patientgrupper i bland annat psykiatri. Att kommuner och landsting gör detta är ett högst rimligt krav.
Då kommunalt betalningsansvar infördes gjorde det enorm och bestående nytta. Det satte stopp för ett kommunalt beteende där äldre människor blev tvångsbosatta långa tider i dyra sjukhussalar. Priset för sådant måste hållas kännbart högt – inte för patienten, men för kommunen.
Det kan aldrig vara ett kommunalt Sörmlandsintresse att försämra sörmländsk sjukhusvård, genom brist på sjukhusplatser då personer som inte längre behöver dem ändå blir liggande kvar.