Förfallet märks exempelvis när toppolitiker berättar om sina favoritkaraktärer. Det vanligaste svaret är Pippi Långstrump, som förvisso är en populär bok, men likväl en bok för barn.
Den vidgar barns världar. Det är inte samma sak som att Astrid Lindgren nödvändigtvis främjar bildning hos vuxna, till skillnad från den klassiska litteraturen.
Ett annat tecken på humanioras svaga ställning finns i skolan. Inte i form av att lärare och rektorer ägnar sig åt smutskastning, utan genom att sinnebilden för den klassiska bildningen lyser med sin frånvaro.
Var är biblioteket? Det bör föräldrar fråga lärare och rektorer inför barnets skolstart.
För trots att det sedan 2011 är lag på att alla elever ska ha tillgång till ett skolbibliotek – och det alltså är sju år sedan lagen trädde i kraft – går runt hälften i skolor utan ett bibliotek som är bemannat. Enligt Anna Troberg, förbundsordförande för fackförbundet DIK, finns det studier som visar att skolbiblioteken är bra på att höja resultaten för elever som annars har svårt att nå målen och att barn som inte har tillgång till ett bemannat skolbibliotek går ut i livet med sämre förutsättningar än andra (Aftonbladet, 17/9).
Det är inte särskilt konstigt. Vi vet att många unga inte läser tillräckligt för att komma upp i ett gott ordförråd och att läsförståelse är A och O för att elever ska kunna ta till sig undervisningen i de teoretiska ämnena.
Ytterligare en sanning är att precis som att en del elever kastar sig över varenda bok som kommer i deras väg – och därför behöver ett stort utbud i skolan eftersom alla föräldrar inte tar med barnen till biblioteket – är andra mer svårtrugade och måste ha stöd av kunniga bibliotekarier som plockar fram lämplig litteratur. Att det inte ställs absoluta krav på att lagen följs är alltså både ett svek mot barn som har svårt att kläcka läskoden och mot dem som kommer från hem med svag studietradition.
Problemet stannar dock inte i skolan. Det finns ett värde i att samhället som helhet värnar om humaniora. Inte bara för att det är trevligt, utan för att litteratur öppnar upp för nya perspektiv och gemensamma referenspunkter.
För att nå dit räcker det inte att läsa en bok eller två. Det krävs åtminstone ett par standardverk som många tar del av och analyserar samt att skolan ställer höga krav på att eleverna studerar både svensk och utländsk kultur.
Vikten av välplöjda boktravar och bildande samtal är ingen nyhet. Det är knappast en slump att ABF står för Arbetarnas bildningsförbund och att arbetarrörelsen inte bara krävde rätt till drägliga arbets- och levnadsvillkor, utan även rätt till bildning och utbildning, eftersom kunskap var och är vägen till självförtroende, omgivningens respekt och politisk makt.
Därför vore det uppfriskande om partiledarna, när de under nästa valrörelse ska redogöra för sina favoritkaraktärer, drar till med någon i exempelvis ”Hemsöborna”, ”Gösta Berlings saga” eller ”Den gudomliga komedin”. Den som inte vågar, av rädsla för att väljarna kanske inte kan relatera till verket, bör dra slutsatsen att Sverige har problem och gå till val på att återupprätta bildningsidealet. Först i den svenska skolan, vilket på sikt kommer att göra avtryck i samhällsdebatten.
Tänk om statsministerkandidaterna år 2030 kunde slå varandra i huvudet med Descartes.