I vår ska jag och min syster åka till Amerika. Vi ska till staterna Minnesota och Syd-dakota och till den lilla staden De Smet på prärien. Det är en resa vi planerat i över 30 års tid. Då, när drömmen tog form, var vi nio och tolv år gamla och vi bodde i en annan del av Amerika. Då var det för långt att åka till nordstaterna, men vi tänkte att "när vi blir stora, då ska vi åka dit".
Sedan blev vi stora, men varken tid eller pengar räckte. Och sedan när vi började få råd att åka fick vi barn. Först fick hon två, sedan fick jag två, som var för små för att lämnas hemma. Sedan skulle vi åka, men då fick hon ett barn till. Men nu är det minsta barnet fem år och vi ska äntligen komma i väg.
Det känns nästan overkligt.
Vad ska vi göra där då?
Förutom att vi ska jobba med att skriva och fota till olika tidningar ska vi följa i fotspåren efter en sedan länge död författare. När jag var nio och hon 12 började vi läsa Laura Ingalls Wilders böcker om uppväxten i en nybyggarfamilj på prärien. Böckerna har vi sedan läst gång på gång och vi kan det mesta om dörrar av hickory, att bo i jordkulor, South Dakotas snöstormar och om handsydda kalikåklänningar. Och äntligen ska vi få andas samma prärieluft som Laura gjorde och sparka med fötterna i samma buffelgräs som hon sparkade i på 1880-talet. De Smet har vi sett på nätet, det är en dammig liten håla med 2 000 invånare, där tåget sedan länge slutat stanna. Dessutom ska vi hinna med en dag på ett av USA:s största shoppingcenter, Mall of America i Minneapolis.
Det är viktigt att förverkliga åtminstone en del av sina drömmar.