Helgen bjöd på vänskap, festligheter med underbart fåniga lekar, skratt och dans. Helgen bjöd på besök i gårdsbutiken, men också det vanliga med en tvättmaskin som går varm, besök på återvinningsstationen och andra måste-sysslor. Egentligen en helt vanlig helg förutom att vädret var lite bättre och att 50-årsfester inte är något man går på så ofta.
Allt det har jag med mig i bagaget när jag ger mig ut på tur med bästa hästen, Novan, på söndagseftermiddagen. Det är varmt men luften är härligt sensommarkrispig. Små otäcka odjur som blinningar, myggor och knott lyser med sin frånvaro. Skogen doftar skog, och hästen vadar till knäna i blommande ljung. Det är då den slår det till. Den stora ödmjukheten och tacksamheten. Som känns i hela kroppen. Så mycket att tårarna kommer.
Där sitter jag på hästryggen, känner solen bränna i ryggen, gråter av lycka och känner mig lite småfånig - men också som världens rikaste människa.
Kanske är det åldern som gör sig påmind, och i så fall gillar jag det. Kanske är det en perfekt stund som avslutar en riktigt bra helg. Oavsett vilket, den helgen och den stunden tar jag med mig till senare. När termometern visar på minusgrader tänker jag värma mig med minnet.