Knappt var tvestjärtsäsongen förbi förrän ett annat slags plåga dök upp i brevlådan.
Jultidningskatalogerna.
Denna "tradition i alla hem" sedan tidigt 1900-tal är numera en explosion av kommersialism som ingen undkommer. Du med barn i jultidningsnasaråldern vet vad jag menar. Du som bor på en gata med sådana barn vet också.
Det finns säkert en pedagogisk poäng med att lära en liten glutt att eget arbete kan belönas med en flådig smartphone i förlagens ack så lockande premiepyramider. Förr eller senare måste vi alla lära känna kapitalismens tryne, antar jag.
Men när traditionen övergår i prestationshets hos barnet och rovdrift av min välvilja, är jag inte med längre. Jag vill ärligt talat inte ha årets upplaga av Dassboken. Jag klarar mig utan ännu en skräpig Best of Elvis-CD och 101 deckare jag "måste läsa innan jag dör". Jag har hellre brevlådan full med tvestjärtar – och ett mindre uppskruvat barn.