Efter tio år som kulturredaktör har jag flera gånger haft förmånen att å jobbets vägnar bevista galapremiärer och stått vid sidan om och sett hur livet ter sig på Stockholms röda mattor. Det verkar vara en strikt hierarki som råder och en komplicerad logistik för att varje kändis ska få sina sekunder bland fotoblixtarna. Vissa får mer blixtar än andra, och en tumregel tycks vara ju hetare kändis desto senare ankomst. Det verkliga högviltet kan glida in efter att publiken satt sig i salongen. Allt tycks bero på om kändisen vill ha en Garboeffekt eller maximal exponering. Det är intressant att beskåda, men jag brukar inte bli direkt starstrucked.
Häromdagen var det dags för premiär på komedin "Ladykillers" på Oscarsteatern med kända skådespelare som Suzanne Reuter, Jonas Karlsson och Johan Rheborg i rollerna. Den röda mattan var framme och beklevs av exempelvis Lena Philipsson, Nanne Grönwall och David och Anna Kinberg Batra. Kungahuset fanns också representerat. Men den som gjorde mig alldeles knäsvag var en rätt alldaglig kvinna i medelåldern som kom tidigt och inte orsakade något större ljusfenomen ute på trottoaren.
Jag fattade faktiskt inte ens varför jag plötsligt kände mig alldeles knäsvag. Men det var nåt med det där ansiktet som gick rakt in i hjärtat. Sen kom jag på det. Min barndoms allra största idol, Inger Nilsson, som spelade Pippi Långstrump stod där livs levande. Jag har inte riktigt hämtat mig än.