Efter att än en gång ha svurit över strumporna utan skaft som är så poppis, men som ideligen rasar från tvättlinan, konstaterar jag följande: varje år tvättar min familj (läs: jag) ungefär 3 700 strumpor. Ja, det är sant.
Men helst undviker jag att räkna. Min mattelärare på högstadiet, en godmodig man med blå snickarbyxor, sa alltid att han kände på sig att det skulle lossna för mig.
Det lossnade aldrig.
Jag klarar att huvudräkna reaprocent i en klädaffär. Men när barnen kommer hem med matteproblem är det som om hela mitt intellekt hoppar ur led. "Fråga pappa", ylar jag medan otillräcklighetens ångestgrepp kramar mig.
Det finns fler som det aldrig lossnade för. Nyss läste jag en text som någon delat från sidan "dig" på Facebook: "Varje gång jag får ett matteproblem tycker jag att det låter ungefär så här: om jag har tio iskuber och du har elva äpplen. Hur många pannkakor får plats på taket? Svar: lila, eftersom rymdvarelser inte har hatt på sig".
Igenkänningen är skyhög. Svaret skulle lika gärna kunna bli: "3 700 strumpor, för att de saknar skaft."