Må ljuset få vara så här ända tills det blir vår igen. För det är väl det allra bästa, den klara dagern som gör vardagen så mycket lättare än den normalgrå skyn i november. Jag gäspar bara jag tänker på det.
Men solen har sin gång, för att travestera Ernest Hemingways romantitel. Det skulle ju fordras en väldig oordning bland himlakropparna om solen stannade i det läge där den är nu. Kaos, antar jag. Det vill vi inte ha.
Det är märkligt att tänka sig att på andra sidan jordklotet är årstiderna de motsatta mot här i Norden, vår i Nya Zeeland, och höst här.
Eller som att tänka sig tiden, i evighet, och att rymden är oändlig. Finns det någon som kan greppa den tanken?
Hur världen hänger ihop är också en tankeövning, att låta föreställningen lyfta från den platta kartbilden och tänka runt. Då är en jordglob bra, närmast en aha-upplevelse.
Att lyfta blicken mot stjärnhimlen om kvällen vidgar sinnet. Blotta anblicken dämpar stressen i en uppvarvad hjärna.
En aning om evigheten.