Det är i andra människors ansikten som man förstår att man blir äldre. Hur har de kunnat bli så gamla och så fula när jag själv fortfarande ser så ung ut? Jag är själv ganska jämnful, ser ungefär lika illa ut som när jag tog studenten, men inte ser jag väl mycket äldre ut?
Så tänkte jag. Tyvärr upptäckte jag när jag förnyade mitt pass för några veckor sedan att även jag verkar ha åldrats både en och två tusen dagar. Det är inte så att jag tror att jag är gammal. Jag vet hur provocerande det kan vara för vissa (jättegamla) människor att höra oss yngre (coolare) uttrycka oss så. Jag är fortfarande ung. Men jag känner mig inte, hur ska jag uttrycka mig… Fräsch. Jag skulle tippa att jag på en skala mellan ett och tio är på en åtta över hur paj man kan vara i min ålder. Rygg och nacke är vad de är och de är inte vad de var och i höfterna har stelheten slagit in med sådan kraft att min gammelmormor på nittio plus, med största säkerhet skulle klara fler varv med rockringen.
Jag är tjugosex och min lillasyster är tre-fyra år gammal. Eller fem-sex. Hon rusar runt i en liten fiskehatt och en liten klänning på sådana ben som fortfarande inte har greppat konceptet för hur man springer, utan med stela knän stapplar fram. Hon har lärt sig cykla, typ nyss. Jag ser det framför mig nu när jag skriver. Ett litet flickebarn. Och på lördag fyller hon arton. Trots att hon just lärde sig springa. Det är jag inte redo för.
Arton år. Två hundra år. Så gammal känner jag mig när jag tänker på att min lilla, lillasyster blir myndig. Hur kan hon redan blivit vuxen, jag som varit en (självutnämnd) Yoda för henne under hela hennes liv, har ju knappt hunnit bli det själv. Jag har ju hela tiden tänkt att jag har all tid i världen och att jag fortfarande är ung och pigg och frisk och stark. Nu är jag tjugosex och inte lika ung och pigg och frisk och stark som jag var när jag började tänka tanken. Inte gammal. Men inte heller fräsch.
Jag är nog ändå där jag vill vara. Jag är lycklig. Men jag är rädd. Rädd att livet ska vara för tufft för en tjej som blir vuxen men som alltid kommer vara världens minsta. Det är nog bara i mitt eget huvud det är så. Precis som det bara är i mitt eget huvud som hon är tre äpplen hög. För vem är jag att säga att livet hennes inte kommer att bli världens bästa äventyr? Det är klart att du, söstra mi, ska flytta hemifrån, dansa, supa dig full, spy, betala räkningar, jobba, stressa, resa, gråta, skratta och så vidare. Men du behöver väl inte ha så bråttom? Jag klarar av att känna mig gammal och ful när jag ser ditt ansikte och jag vet att jag kan aldrig förhindra dig från att bli vuxen. Jag kan bara be dig att aldrig sluta springa på dina stapplande ben. Väx aldrig upp. Det är jag inte redo för.