Katrineholm, vi har ett problem.
I mitt jobb som reporter med fokus på skolan befinner jag mig ofta på kommunens skolor. Det är viktigt att lyssna på politiker, skolchefer och pedagoger. Men viktigast är att få möjlighet att lyssna på barnen.
På senare år har dock barns röster blivit små och svaga. Kommunens Pul-papper känns som en evighetslång tipskupong att fylla i och ibland undrar jag om föräldrarna verkligen tänker innan de sätter kryss.
Paragraf 13 i FN:s barnkonvention lyder: "Varje barn har rätt till yttrandefrihet, att tänka, tycka och uttrycka sina åsikter". Det är inte lätt när föräldrarna sätter munkavel på dem. Missförstå mig rätt: det finns barn som lever under omständigheter som gör att de inte bör förekomma i tidningen. Det finns också föräldrar som är rädda för att bilder på barnen ska sväva runt på nätet. Men handen på hjärtat; hur många föräldrar lever inte en del av sina liv på sociala medier och publicerar bilder på barnen där?
De allra flesta barn tycker att det är roligt och viktigt att vara med i tidningen, och jag tycker nog att föräldrarna borde ge dem den möjligheten.
Visst, det skulle underlätta arbetet för oss journalister och för lärarna som sliter sitt hår över pärmar med Pul-papper från föräldrarna när vi kommer på besök. Men det är inte främsta skälet till att jag vill uppmana föräldrar att låta barnen synas och höras. Det här är i högsta grad en fråga om demokrati. Barn är fullvärdiga samhällsmedborgare. De är roliga, allvarliga och smarta. De har fantastiska idéer och tankar som jag vill få möjlighet att förmedla. Låt deras röster höras!
Vi journalister har ingen självklar rätt att vistas på en skola. Men när vi är inbjudna kan vi i princip ta bilder på vem som helst och publicera. Vi faller inte under Pul. Vi har en ansvarig utgivare. Däremot rättar vi oss efter föräldrarna eftersom vi vill ha ett gott samarbete med skolorna. Dessutom vet vi att det är de hårt arbetande lärarna som skulle få ta smällen om vi publicerade hej vilt. Det vill vi inte.
När vi får möjlighet att intervjua och fotografera barn gör vi det med försiktighet och hänsyn. Det är en del av vårt etiska regelverk och vårt sunda förnuft. Föräldrar behöver inte känna oro. Men jag tycker gott att de kan ta sig en funderare över varför de vill osynliggöra sina barn.