Mina kollegor sitter i Katrineholm, Nyköping och Eskilstuna. De långa avstånden är inga problem med modern teknik och självklart träffas vi via Skype och kan båda höra och se varandra, och oss själva, via bildskärm.
Ett Skype-möte inleds alltid med visst tekniskt trassel. Lika obligatoriskt, när alla väl är uppkopplade, är vinkningarna. Hej, hej på er också!
(Nu ser jag mig själv också: Shit! Jag kanske kunde göra något annat än att dra upp håret i en hästsvans någon gång?)
Chefen inleder…
(Men oj, har jag så där dålig hållning? Ser ju ut som en hösäck. Måste sträcka upp mig. Ok, blev bättre, lite i alla fall. Men vad sa hon nu?)
Kollegan i Eskilstuna kommenterar och jag är på banan igen.
(Fast är jag så där rödmosig i ansiktet? Kanske borde lägga några minuter på makeup på morgonen? Äh, det kanske bara är ljuset.)
… och vad tycker ni i Katrineholm då?
… jo, det blir jättebra. Vi håller med er
(Måste jag se så sur ut? Det är jag ju inte. Ler. Fast det där ser ju ganska stelt ut. Försök se lite avslappnad ut.)
Chefen avslutar …
(Men nu har jag ju sjunkit ihop igen. Uppsträckning)
Vi vinkar hejdå med humör som sjunkit likt sten i vatten.
Snälla någon, ge mig ett rosa filter - och anteckningar från mötet.