Sedan i våras har jag sprungit, gått och sakta hasat mig upp för de fyra halvtrapporna till Kurirens tillfälliga lokaler. För det är väl klart att man ska ta alla chanser till vardagsmotion?
Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elva, tolv steg - den första etappen är avverkad på lätta ben. Tre steg att pusta ut på plattmarken på den lilla avsatsen innan nästa bestigning väntar .
De lätta stegen funkar i trappa ett, två och tre. Men sedan händer det. Den berömda väggen tornar upp sig, och jag kan inte låta bli att tänka på Jan Brinks kollaps i VM-stafetten 2003.
När Per Elofsson lämnade över till slutmannen Jörgen Brink var det med 20 sekunders försprång. Svenska hjärtan klappade hårt, guldet glimmade skönt – här skulle defileras i mål. Men med bara 1 000 meter kvar av loppet händer det ofattbara. Jan Brink kroknar. Totalt. Norge och Tyskland åker ikapp och förbi. Sverige får nöja sig med ett brons.
Med en medalj i sikte segar jag mig uppför de sista stegen, och tänker att ett brons är också en medalj!