I mål står jag och döttrarna (ibland) och tar emot ett ansikte stelnat av svett med inmejslat leende. Han är sååå lycklig. Det är liksom det bästa som finns. Det där med att springa.
Han är inte unik. En löpeld glöder på vägarna. 64 325 sprang halvmaran Göteborgsvarvet i maj. 21 736 löpare sprang Stockholm marathon. När maken sprang sitt första långlopp förra året talade speakern om att medellöparen i loppet är man, heter Johan och är 41 år.
Två rätt av tre möjliga (han fyller några år till i år).
Kvinnornas medelålder var 39 år. De heter knappast Jenny ... När färgglada spräckliga ben pinnar på i skogarna står jag i sportaffären och klappar förstrött på en skrikrosa löparjacka. Om jag hade den kanske ...
Ändå. Varje vår kommer ett sug. Så jag gör ett försök även i år. Kränger på mig mina svarta tajts och ger mig ut. Nu ska jag uppnå eufori på lätta fötter. Mantrat: "Jag är lätt som en studsboll, jag flyger fram som ett maskrosfrö i vinden" ringer i mina öron tillsammans med en 80-talsdänga ur smartfånen: "Free like an eagle flying high above the sky..."
(-----------)
Jag är en sandsäck. Som skulle behöva en pirra att forslas på. Euforin kommer liksom inte till mig. I år heller.