När ett idrottsår ska summeras och tänkbara namn för Bragdguldet gås igenom slås man alltid av vilket fantastiskt idrottsland Sverige är.
Det enda orättvisa är att det bara är en som kan vinna när så många förtjänar priset.
Prestationerna är så många, både i lag och individuellt.
Som fotbollen. Nej, nej, inte Erik Hamréns gäng, men tjejerna gjorde ett fantastiskt VM-kval som tar dem till Kanada nästa år. Där finns också några individuella spelare som nämnts i utkanten av bragddiskussionen, som Lotta Schelin och Zlatan Ibrahimovic. Herrarnas U21-lag gjorde något stort i avgörande kvalmatchen mot Frankrike, men är ändå chanslöst i bragdsammanhang.
Det är ingen hemlighet att jag har svårt för boxning, men varken Mikaela Lauréns VM-titel – nu har hon vunnit allt – eller Erik Skoglund är i närheten. Skoglund fick priset för bästa idrottsprestation i Sörmland men måste vinna fler stora titlar innan han ens är påtänkt för att hamna på bragdjuryns kandidatlista.
Sarah Sjöström är där redan, men bara som utfyllnad trots ett år med världsrekord och en dröjs mästerskapsmedaljer. Hon är i nivå med golfspelaren Henrik Stenson och handikappidrottaren Helene Ripa.
För lika självklart som att Zlatan varje år får Guldbollen är det att Charlotte Kalla ska ha Bragdguldet.
Och hon ska ha det ensam, inte delat med varje sig damernas stafettlag eller, än värre, att både herrarnas och damernas guldlag från stafetterna i Sotji-OS får dela det.
Det var Norges mest självklara guld. På förhand. Till och med det svenska laget lade upp taktiken för att försöka ta ett brons eller möjligen silver. Men Ida Ingemarsdotter, Emma Wikén och för all del Anna Haag gjorde det bra på de tre första sträckorna. Bragden svarade Charlotte Kalla för när hon hämtade in 20 sekunder på tyskan och 25 på finskan. Men fräckast av allt var ändå hur hon tog sig förbi tyskan på insidan i sista kurvan och lekte sedan hem Sveriges första olympiska stafettguld på 54 år – och 24 timmar efter att herrlaget tagit sitt guld.
Men det spelar ingen roll, där är Kallas lopp som fastnat på näthinnan. Precis som Johan Olssons femmil året före och som gav honom Bragdguldet 2013.
Det finns bara ett ord, signerat en annan skidåkare, att beskriva känslan. Ståpäls.