Jag hoppas att det endast är det guldiga håret jag egentligen har gemensamt med kattskrället. Min man är Gargamel, Azarels husse som till varje pris vill fånga in alla små blå figurer och blandar trolldrycker som få. Jag har aldrig sett maken min i slängkappa även om han gärna står över grytorna och gör hopkok. Ingen i familjen har hittills förvandlats till något konstigt och smurfarna har vi inte lyckats fånga. Än.
Två smurfar bor det hos oss, men när vi jagar gömmer de sig på omöjliga ställen.
Och så kom det sig vid den här tiden att Lucia skulle skrida in i kyrkan där vi bor. I skolan berättade pedagogerna för sina sexåringar att de fick klä ut sig till vad de ville i tåget (med tanke på de för säsongen mest vanliga utstyrslarna: lucia, tärna, pepparkaka, tomte eller kanske en stjärngosse/flicka).
Dottern bestämde sig på stört. Av hennes föräldrar krävdes ingen fungerande luciakrona, inget tärnljus eller pepparkakedräkt i rätt storlek.
In i kyrkan tassar så ett tåg av röd- och vitklädda små barn med ljus i håren, glitter och bruna hattar. Och mitt i samlingen en blå liten smurf. Tack pedagoger för att ni låter barnen vara som de är. Azarel i publiken jamade glatt (och tårögt) - med en blå filur inom räckhåll.