Då är det dags att beväpna sig med näsdukar igen. Skolavslutningar, alltså. I år slutar mitt mellanbarn sexan och vi kommer bara att ha en endaste liten unge kvar på världens finaste landsortsskola i höst. Tårarna kommer bara vid tanken på detta oundvikliga faktum. Men det är också lyckotårar, för jag vet hur mycket mellanbarnet och hennes kamrater har kämpat i år tillsammans med fenomenala läraren Kristin.
Vi är några mammor (ingen nämnd, ingen glömd) som brukar gråta i kapp i kyrkan. Det börjar när barnen marscherar in med fanan i topp, når sin kulmen någonstans vid "Himlen är oskyldigt blå" och har i bästa fall avtagit till att vara vemodig gråthicka när alla kramas ute på grusgången.
Ljusa sommarkläder, nya skor som klämmer bara lite, slutet på något som snart blir början på något nytt; det ryms så många känslor och så mycket fint på en skolavslutning. Egna skolminnen och känslan av att åren bara flyger iväg blandas med glädjen över att få vara med när de egna barnen och deras fina, fina kompisar växer upp.
Jag känner på mig att det blir ett storslaget gråtande i år.