Tanken är återkommande. Jag vill så gärna visa dem Eiffeltornet. Men längtan kom plötsligt av sig i helgen. Jag har bara sett en liten bråkdel av världen. Men det är många gånger de där resorna som satt guldkant på tillvaron.
Äventyrsbad är barnens grej. Så jag hänger snällt med. Plaskar lite löjligt i kanten av bassängen, blundar när de åker utför alldeles för höga vattenrutchkanor och håller andan när de är under ytan.
När de inte orkar mer faller de ihop som urvridna trasor på klinkersgolv mellan hibiskusar i terrakottakrukor. Någon i sällskapet inser att inte ens fyra vuxna kommer att kunna släpa hem fyra trötta barn till hotellet utan oceaner av gnäll. Så han beställer en taxi.
Den då femårige sonen kryper in på ett av säten, ser sig omkring och konstaterar lite småtrumpet att "det här är inte den bästa limousinen jag har åkt i".
Självklart ska vi åka till Paris. Såren ska bara läka lite först. Då ska vi åka metro och hiss 324 meter upp i luften.