Ibland slår odlarglädjen sina klor i mig. Visserligen allt mer sällan, men det händer. I år var det min bror som utlöste den. Hans hem var på väg att förvandlas till en grön mardröm. Överallt fanns det små, spirande plantor. Det var chili, chili och ännu mer chili. Det var tomater, majs och potatis i små, mellanstora och stora krukor.
Helt plötsligt, men med viss förvarning, hade vi utsetts till fosterfamilj åt en mängd chiliplantor som jag antar kommer att ge mer än en årsförbrukning av heta frukter. Lite majs, tomater och potatis fick vi på köpet.
I början krävde de bara vatten och sol. Men så skulle de planteras om, och sedan också ut. Min odlarglädje blev nu hela familjens, för här grävdes trädgårdsland, planterades, vattnades och gödslades. Av bara farten tvingades sonen gräva ytterligare ett trädgårdsland. Skulle vi ändå odla kunde det ju vara trevligt med lite rädisor, morötter och dill också.
Hör jag några protester lockar jag med tomater som kommer att smaka sol, potatis som är pinfärsk och chili i stora lass. Men visst vore det trevligt med plocksallad, squash och sugarsnaps också?