I välfärdens skrala budget ryms ingen barmhärtighet mot den som inte är skattebetalande katrineholmare.
Jag förstår honom. Men ändå inte.
Politikern Dahlström är realist, först och främst. Under kommunalrådskostymen finns också en humanist, det är helt säkert. Men där skymtar inte tillstymmelse till idealist. Också sådana behövs i dessa mörka tider; tydliga fyrbåkar som visar på möjliga vägar att hitta rätt, både för dem som kommer hit och för oss som ser dem komma.
Flyktingkrisen berör oss, på många sätt djupare än en bild på en drunknad syrisk pojke. Därför har invånarna i Dahlströms Katrineholm bidragit med nästan 180 000 kronor till människor på flykt. Därför sluter allt fler upp bakom ideella organisationer för att hjälpa till om och när det behövs. De tror på möjligheterna, inte svårigheterna.
Men flyktingkrisen skrämmer också. Ju närmare folkströmmen kommer, desto mer ovilliga att hjälpa kommer vi att bli. Det tror Göran Dahlström. Hans tes är att när flyktingbussarna rullar in i Katrineholm, kommer påfrestningarna i vardagen att bli så stora att bösskramlarna tystnar och vi andra låser våra dörrar. Därför tror han inte att det finns någon mening för kommunen att också försöka mobilisera medborgarna i mottagandet.
Det är att sätta dålig tilltro till katrineholmarna. Det är realistens sätt att avfärda idealisten som en naiv drömmare. I sig är det orealistiskt förhållningssätt.
Självklart är det värt ett försök att sträcka ut den handen om och när det kommer att behövas. Vad kostar det, mer än stickorna som krävs för att tända fyrbåkarna? Välfärden som Dahlström vill och ska slå vakt om är trots allt uppbyggd av realister och idealister tillsammans.