Så sa Rana Almzayek första gången vi träffades. Vi pratade om hur hennes tankar hade gått den dagen då hon bar sina barn nedför trapporna till taxin. Hur känslorna stormade när hon sa farväl till sin man och släkt, till hela sitt förflutna. I ett annat reportage på kkuriren.se kunde du läsa hennes flyktinghistoria.
Naturligtvis har hon rätt. Men det ligger i journalistens uppdrag att med alla medel ändå försöka. Att oförtrutet söka tränga igenom till människan, att vrida och vända på spegeln tills hennes historia klarnar. Så att den kan berättas vidare, så mångfacetterat som möjligt. Så att den inte förlorar sin betydelse.
Medias bevakning av flyktingkrisen löper ständigt risken att tappa just den tråden. I en väv som redan är komplicerad, kan det bidra till att endast ytorna skrapas, att schablonbilderna cementeras, att enskilda människor buntas samman i grupper som får komma till tals bara för att de är en del av ett problem eller en lösning.
De historier vi människor har berättat allt sedan lägereldarnas tid, de röster vi förmedlar vidare, påverkar andra människors kunskaper, världsbild och valmöjligheter. Därför är det viktigt att också låta barn som syskonen Haj Awad få berätta.
I sitt nya, fortfarande främmande, hemland behöver de inte frukta några bomber eller Medelhavets vågor. Bara att de inte ska förstås för att ingen har lyssnat.