Det är inte så konstigt att en viss åldersnoja smyger sig på. 50-årsstrecket är definitivt passerat i pass och legitimation. Men inuti är jag fortfarande, låt säga 35. Jag gör mitt bästa för att hålla mig frisk och hänga med, utan att försöka verka för ungdomlig. Det är en balansgång, och inte helt lätt att navigera bland alla blindskär i mode och populärkultur. Särskilt som jag ju inte känner mig helt kompatibel med verkligheten när det skiljer cirka 15 år mellan självbilden och den.
Häromveckan fick jag en brutal påminnelse om att det där glappet verkligen existerar. Jag befann mig, å jobbets vägnar, på en jubileumsfest där en avsomnad rockklubb skulle hyllas. Jag var cirka tio år äldre än de flesta gästerna, och det kändes helt okej, men när jag gjorde en avstickare in på damtoa för att bättra på läppstiftet stod två tjejer i 25 årsåldern där.
Båda tittade på mig med fasa i blicken och sa sedan högt med tydlig adress:
– Ja, vi sänker ju verkligen medelådern här!
Först kände jag en våg av skam skölja över mig. Jag ville rusa ut därifrån. Men så bestämde jag mig för att stå kvar och liksom rida ut situationen. Så jag målade lite till på läpparna och fluffade upp håret. Sedan stegade jag lugnt ut. Men helst ville jag bara åka hem. Sedan ägnade jag resten av kvällen åt att fundera över vad jag borde ha sagt till dessa tanklösa unga kvinnor. Jag har fortfarande inte kommit på något. Det finns inte mycket att sätta emot i ett sånt läge. Det är så härskarteknik fungerar.